Simone de Beauvoirs kärlekshistoria med Nelson Algren

Beauvoirs kärlekshistoria med Algren är verkligen vacker tycker jag. Och det är hennes förhållande med Sartre också. Två mycket passionerade förhållanden men av olika art. Jag tror att det ständigt pågående samtalet med Sartre, och hans respons på hennes idéer, tankar och skrivande liksom hennes respons på hans dito, var nödvändiga för Simone. I Mandarinerna, när Lewis undrar varför Anne inte vill stanna hos honom, säger hon något i stil med att kärlek inte är allt, och så tror jag att det var 'i verkligheten' också. Men visst är det roligt att hon fick uppleva kärlekshistorien med Nelson, vid en ålder då hon trodde sig vara för gammal för kärlek och definitivt för sex (och ändå var hon bara fyrtio!)! (Marianne till Margareta och Svante 20/10)