torsdag 31 december 2009

Simone de Beauvoir: Döden ger mening åt vårt liv, men är inte meningen med livet

Först och främst: Gott nytt år!

Döden är verkligen alltid närvarande i Simones de Beauvoirs verk. Hon återkommer till den hela tiden: i sina memoarer, i sina skönlitterära texter, i sina filosofiska verk. Jag tror inte att jag har läst någon annan författare som skrivit så mycket, så intressant och så bra om döden. Hon försöker verkligen förstå dödens betydelse. Jag har varit inne på detta tema tidigare men jag kan inte riktigt lämna det.

Så här vill jag sammanfatta Simones syn på döden: Det finns ingen gud och inget liv efter detta. Döden är alltså det slutliga slutet. Den är oundviklig men ändå skandalös. Vi kan inte förstå den men vi måste acceptera den. Vi måste inse att vi är dödliga, att det är döden som bestämmer oss som människor, men vi ska inte leva med döden som mål. Samtidigt som döden är absurd är det den som ger mening åt vårt liv; just för att vi är dödliga, är varje stund och handling så värdefull. Döden är allmängiltig men samtidigt unik för var och en av oss. Döden = frånvaro, intighet och den kommer alltid vid fel tillfälle. (Marianne till Margareta 31/12)



Jag tyckte mycket om att läsa Simone de Beauvoirs självbiografiska serie. Men om döden har jag nog inte så mycket att tillägga. I stort sett vet vi ju hur det är att vara död. Det är precis som innan vi föddes förstås. D.v.s. absolut ingenting, och det är ju inte något att vara särskilt rädd för eftersom man ju inte kommer att uppleva det. Det är ett mirakel att ha fått uppleva denna båge av ljus som livet är. Jag tror vi kommer att kunna beskriva detaljerna i processen så småningom. Vi kommer att få en teori för hur medvetande uppstår och jag är dessutom rätt övertygad om att vi kommer att inse att liv inte är unikt för jorden.

Sen tar det hela slut och då blir det som innan man fanns till. Mer filosofiskt än så är det säkert inte. Om jag har fattat vad Margareta berättat om Sartre och Simone så handlar deras filosofi om just detta: Vad vi gör under tiden från det att vi varit döda före födelsen till tiden då vi är döda efter döden. Döden är normaltillståndet, livet är denna märkvärdiga korta gnista. (Svante till Marianne 4/1)

onsdag 30 december 2009

Kan kvinnor någonsin vara genialiska? | Simone de Beauvoir i Det andra könet

”Hur skulle kvinnor någonsin ha kunnat vara genialiska när de förvägrats varje möjlighet att utföra något
genialiskt verk”, undrar Simone de Beauvoir i Det andra könet.

Men det finns sådant som är ”genialiskt” men som inte erkänns som sådant (förrän, ibland, långt senare). Mäns insatser har tagits fram medan kvinnors har gömts undan! Dessutom har män ofta tagit åt sig äran av kvinnors verk. För några dagar sedan kunde man i DN läsa om en tavla på en flöjtspelande pojke, målad på 1600-talet. Tidigare har man sagt att tavlan målats av Frans Hals men nu har man upptäckt att det var Judith Leyster som målade den. Samma sak har tydligen hänt med flera av de verk som tillskrivits Frans Hals, och när man insett att de faktiskt målats av Leyster har det hänt att museer tagit ner verken – som om de plötsligt är sämre för att en kvinna målat dem. (Lässammanfattning av Simone de Beauvoirs Det andra könet)

måndag 28 december 2009

Simone de Beauvoir: Människan som subjekt och objekt

Mottot i Simone de Beauvoirs L'invitée är ett citat från Hegel om att varje medvetande strävar efter att tillintetgöra den andra. Att andra har en existens som är oberoende av henne är precis vad Françoise inte kan hantera, och därför måste hon alltså tillintetgöra Xavière. Kanske man kan jämföra med Sartres ord om att helvetet är de andra.

Att inse att andras medvetande är skilt från ens eget innebär omvänt att ens eget medvetande är skilt från andras. Vi är alltså inte bara subjekt utan också objekt. Det får mig att tänka på s.k. passionsbrott – där är det ju så att en person inte står ut med att den andra är ett självständigt subjekt som realiserar sin frihet, och därför kan man gå så långt som till att ta livet av personen i fråga för att han/hon inte ska kunna leva på ett annat sätt. (Lässammanfattning av L'invité, Den inbjudna)

lördag 26 december 2009

"Simone de Beauvoir förlikade mig med döden"

I en intervju med Hélène de Beauvoir berättade hon:

Det var Simone som förlikade mig med döden. Hon visar det fruktansvärda med en odödlig människa. Jag är fortfarande väldigt fäst vid livet och jag vill verkligen skapa, men när man har uppnått min ålder kan det vara svårt att anpassa sig till en värld som är så ny. De flesta av mina vänner är yngre än jag och alla har datorer. Jag avskyr datorer och de skrattar åt mig. Jag har faktiskt upplevt 1800-talet, för när vi var på semester hos släktingar på ett slott i Limousin fanns det varken rinnande vatten eller elektricitet där. För oss barn var det fantastiskt; jag minns hur vi gick upp till våra rum med stearinljus i händerna. Vi var lite rädda när vi gick genom korridorerna och vi berättade historier om varulvar för varandra. Det var charmigt för oss barn, men det var hårt för tjänstefolket som måste hämta vatten i fontänen.

torsdag 24 december 2009

Frihet och kärlek

Den pakt som alltid tas som exempel när man vill tala om friheten i Simones och Jean-Pauls förhållande, kan man ju faktiskt också se som exempel på en inskränkning av friheten! Överenskommelsen innebär ju att de på förhand bestämt att deras kärlek är nödvändig och att andra förhållanden endast är tillfälliga. Det innebär då att Nelson aldrig skulle ha kunnat vara en nödvändig kärlek för Simone, oavsett om det hade utvecklats annorlunda, han skulle ha varit tvungen att finna sig i att vara den tillfälliga, icke nödvändiga.

Jag menar inte att Simone inte ville välja Sartre – det ville hon säkert, även om vi inte kan vara säkra på av vilka skäl – utan det väsentliga är att jag plötsligt såg på pakten på ett helt nytt sätt. Friheten var ju så viktig i Beauvoirs och Sartres liv, och så gör de en överenskommelse som de facto i förväg bestämmer hur de ska se på framtiden! De förnekar ödet men talar om sitt förhållande med varandra som om det vore ödesbestämt. (Marianne till Margareta 13/12)



Jag känner mig främmande för den syn på frihet och kärlek som du refererar till. Om kärlek aldrig kan innefatta ett lite längre tidsperspektiv utan att för den skull svära mot frihetens princip blir ju inte bara livslånga kärleksförhållanden utan även barnafödande och föräldraskap en omöjlighet. Som förälder förbinder man sig ju att älska barnet och inte överge det för mycket lång tid framåt, i regel livet ut. Beslutet att skaffa barn är i själva verket bland det modigaste beslut en människa kan fatta, ett språng rakt ut i det okända. Är inte det ett slags frihetshandling? Därtill laddat med ångest, precis som hos Kierkegaard – och Sartre. (Margareta till Marianne 14/12)



Jag skulle vilja återkomma till frihetsbegreppet. Pakten mellan Sartre och Beauvoir innebar att de på förhand bestämde vilken typ av känslor som skulle förekomma mellan dem och andra personer; i pakten ligger inbakat att Nelson Algren aldrig kan bli en nödvändig kärlek för Simone eftersom Jean-Paul redan har den rollen. De har sina tillfälliga kärlekar men förnekar dessa att bli betydande, vilket inte bara är en inskränkning i deras egen frihet utan också i de tillfälliga kärlekarnas. (Marianne till Margareta 18/12)

tisdag 22 december 2009

Simone de Beauvoir om barnafödande

Simone de Beau­voir skriver förvisso väldigt nedvärderande om barnafödande; hon listar upp många hemskheter som den kvinnliga biologin för med sig och framställer dem som defekter. Claudine Monteil berättar i Söndagarna med Simone att Beau­voir blev illa berörd när barn diskuterades och att hon ansåg att feminister inte skulle ha barn. (Marianne till Margareta 17/6)

måndag 21 december 2009

Simone de Beauvoir homosexuell?

Om nu Simone de Beauvoir var så frigjord och feministisk, varför kunde hon inte erkänna sin homosexualitet?

På en liten lapp på skrivbordet har jag antecknat en sida i Bouchardeaus biografi, Simone de Beauvoir. Det rör Simones förhållanden. Bouchardeau tolkar Beauvoirs vägran att tala om sig själv som bisexuell, hennes genans inför allt tal om homosexualitet, inte som att hon förnekar att hon haft fysiska förhållanden med kvinnor (det skriver hon ju själv om). Det hon vägrar, enligt Bouchardeau, är att definieras i en kategori – hon har älskat män och kvinnor, men det är frågan om ett fritt handlande och inte något förutbestämt. En mycket modern tanke!

I en intervju som Alice Schwarzer gjorde 1976 säger Beauvoir att om hon skulle vilja tillägga något till sina memoarer, har det att göra med sexualiteten. Hon säger att hon på ett rakare sätt, utifrån ett tydligare feministiskt perspektiv, skulle berätta om hur hon upplevt sin sexualitet. Tidigare förstod hon inte, säger hon, hur viktig den frågan är, att det inte är en individuell fråga utan en politisk.

söndag 20 december 2009

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Det andra könet är till stor del en bok om frihet och icke-frihet. Beauvoirs analys av moderskapets och äktenskapets inverkan på kvinnornas liv måste ha varit revolutionerande. Genom att hon visar hur mannen alltid uppfattas som normen, den som står för det universella, och hur kvinnor som grupp, i motsats till män, inte tillåts vara subjekt, påstår hon något så oerhört som att kvinnors situation skulle kunna vara annorlunda. /...../ Ojämlikheten innebär också att den underordnade partens situation inverkar på hennes egen syn på friheten. Hon finner sig i sin situation och medverkar till att systemet upprätthålls. (Ur lässammanfattningen av Det andra könet.)

fredag 18 december 2009

Simone de Beauvoirs kärlekshistoria med Nelson Algren

Beauvoirs kärlekshistoria med Algren är verkligen vacker tycker jag. Och det är hennes förhållande med Sartre också. Två mycket passionerade förhållanden men av olika art. Jag tror att det ständigt pågående samtalet med Sartre, och hans respons på hennes idéer, tankar och skrivande liksom hennes respons på hans dito, var nödvändiga för Simone. I Mandarinerna, när Lewis undrar varför Anne inte vill stanna hos honom, säger hon något i stil med att kärlek inte är allt, och så tror jag att det var 'i verkligheten' också. Men visst är det roligt att hon fick uppleva kärlekshistorien med Nelson, vid en ålder då hon trodde sig vara för gammal för kärlek och definitivt för sex (och ändå var hon bara fyrtio!)! (Marianne till Margareta och Svante 20/10)

onsdag 16 december 2009

Simone de Beauvoir och dödshjälp

I avsnittet 'le dévouement', uppoffringen, i Simone de Beauvoirs Pyrrhus et Cinéas, förs ett intressant resonemang om vad 'jag' kan göra för andra. En viljeyttring vid ett tillfälle är inte alltid det samma som individens egentliga vilja - 'en människa är något annat än det hon är i ögonblicket; inget ord, ingen enda gest skulle kunna definiera ett gott som överskrider varje ögonblick'. Här tänker jag på dödshjälpsdebatten. Att en människa som lider kan vilja avsluta sitt liv är förståeligt, men det egentliga viljan kanske är att leva utan smärtorna, och då är det annat som behövs än dödshjälp. (Marianne till Margareta 29/11)

måndag 14 december 2009

Man är inte någon annans nästa, man gör sig till en annans nästa

Simone de Beauvoir för en intressant diskussion kring begreppet ’nästa’. Man är inte någon annans nästa, skriver Simone de Beauvoir, man gör sig till en annans nästa genom sitt handlande. Ens nästa är inte den som är bredvid en utan den som man själv närmar sig. Det är jag som skapar mitt band till andra. Tanken kopplas ihop med friheten – det som driver oss framåt i livet är vår frihet. Vi är skapade att vara fria, d.v.s. sträva framåt, och vår frihet är beroende av andras frihet. (Lässammanfattning av Simone de Beauvoirs För en tvetydighetens moral och Pyrrhus och Cinéas)

lördag 12 december 2009

Hoppet viktigt tema i Hélène de Beauvoirs konst

I många av Hélènes verk, oavsett om det är en målning eller en teckning eller ett grafiskt blad, förekommer djur – det kan vara en tupp, en get, en häst, en uggla, en tiger, en fisk, en tjur, och vanligast av allt en påfågel eller ett lejon. Ofta finns där också en blomma eller ett träd. Till och med på de tavlor som skildrar förtryck av olika slag är naturen i regel närvarande. Ett exempel är A fond de cale, Längst ner i fängelsehålan. Det är en scen från Togo. Till höger tre slavar med kedjor runt halsen, handlederna och fotlederna, till vänster en slav utan kedjor, som försöker att fly sin väg. I bakgrunden hoppet om något bättre: det fria livet, en båt med två män, en ö med träd och en flock med fåglar. (Lässammanfattning av Patricia Niedzwieckis Beauvoir peintre, Beauvoir målare)

fredag 4 december 2009

Simone de Beauvoirs böcker

Simone de Beauvoir, bibliografi

  • L’Invitée (1943). På svenska: Den inbjudna (2009).
  • Pyrrhus et Cinéas (1944).
  • Le sang des autres (1945). På svenska: Andras blod (1946). 
  • Les bouches inutiles (1945). 
  • Tous les hommes sont mortels (1946). På svenska: Ingen är odödlig (1948). 
  • Pour une morale de l’ambiguité (1947). På svenska: För en tvetydighetens moral (1992). 
  • L’existentialisme et la sagesse des nations (1948). 
  • L’Amérique au jour le jour (1948). 
  • Le deuxième sexe (1949). På svenska: Det andra könet (2002). 
  • Les Mandarins (1954). På svenska: Mandarinerna (1992). 
  • Privilèges (1955). 
  • La Longue Marche (1957). 
  • Mémoires d’une jeune fille rangée (1958). På svenska: En familjeflickas memoarer (1962). 
  • La force de l’âge (1960). På svenska: De bästa åren (1984). 
  • Djamila Boupacha (1962). (Tillsammans med Gisèle Halimi) 
  • La force des choses I (1963). På svenska: Världen öppnas (1986). 
  • La force des choses II (1963). På svenska: Världens gång (1989). 
  • Une mort très douce (1964). På svenska: Avled stilla (1965). 
  • Les belles images (1966). På svenska: De vackra bilderna (1968). 
  • La Femme rompue (1967). 
  • La Vieillesse (1970). På svenska: Ålderdomen (1976). 
  • Tout compte fait (1972). På svenska: Allt som allt (1994). 
  • Quand prime le spirituel (1979). 
  • La cérémonie des adieux suivie de Entretiens avec Jean-Paul Sartre août - septembre 1974 (1981). På svenska: Avsked. Farväl till Sartre (1988). 
  • Lettres à Sartre 1930 - 1939 (1990). 
  • Lettres à Sartre 1940 - 1963 (1990). 
  • Journal de guerre, septembre 1939 - janvier 1941 (1990). 
  • Lettres à Nelson Algren (1997). 
  • Correspondance croisée Simone de Beauvoir – Jacques-Laurent Bost 1937 - 1940 (2004). 
  • Cahiers de jeunesse 1926 - 1930 (2008).
Claude Francis och Fernande Gontier utgav 1979 Les écrits de Simone de Beauvoir, som innehåller flera tidigare opublicerade texter. Dessutom finns intervjuer, förord m.m.

Hélène de Beauvoir, bibliografi
  • Hélène de Beauvoir har gett ut en bok: Souvenirs (1987).
Hennes konst avhandlas i Patricia Niedzwiecki: Beauvoir peintre (1991).

onsdag 2 december 2009

Beauvoir 100 år

Simone de Beau­voir föddes för drygt 100 år sen, den 9 januari 2008. I samband med det bestämde jag mig för att under det närmsta året ha henne som mitt viktigaste lässällskap. Simone de Beau­voir och hennes livskamrat Jean-Paul Sartre (existentialistisk filosof, författare och för många mest känd för att ha tackat nej till Nobelpriset i litteratur) är antagligen 1900-talets mest omtalade par vad gäller såväl kulturen och politiken som samlivet.

Simone de Beau­voirs ord, om att man inte föds till kvinna utan blir det, har öppnat ögonen på många människor världen över. Förutom det banbrytande feministiska verket Det andra könet har hon gett ut sina fantastiskt intressanta memoarer, några filosofiska skrifter, ett flertal skönlitterära verk samt essäer, artiklar, brev, förord och intervjuer. Simone var en person vars liv och verk tycks sammanfalla i ovanligt hög grad. Med en liten överdrift kan man säga att hon skrev sitt liv och levde sitt verk.

Många kvinnor har vittnat om att de känner igen sig i det Beau­voir skriver, men Simones liv och verk är så fascinerande att de kan intressera och berika oss oavsett om vi är kvinnor eller män, oavsett om vi känner oss besläktade med henne eller inte och oavsett vår specifika situation. Visst finns det i Det andra könet sådant som framstår som väldigt tidsbundet, men det vore väl märkligt om det inte var så; vi lever alla i en viss tid, i en viss kultur, med en viss bakgrund. Vad som emellertid är så fängslande med Simone de Beau­voir är hur oerhört aktuella hennes tankar i stort ändå är.

Under 2008 uppmärksammades Simone med många skrifter och konferenser. År 2010 är det 100 år sedan Simones syster, Hélène de Beau­voir, föddes. Det kommer bland annat att anordnas minnesevenemang i Italien, där Hélène och hennes man bodde under många år.

Jag har haft glädjen att träffa Hélène tre gånger, en gång på en bokhandel i Strasbourg och två gånger hemma hos henne i den lilla alsaciska byn Goxwiller. Hélène de Beau­voir är i stort sett okänd i Sverige. Hon var en konstnär som ständigt sökte sig framåt, som medvetet vägrade att stelna i en viss form. Hennes liv blev inte likt hennes systers, men också Hélène var en mycket passionerad och frihetstörstande människa, med stort engagemang i tidens sociala och politiska frågor.

För att få respons på mina tankar mejlade jag till en god vän, som emellanåt skickade mig reaktioner på en del av det jag skrivit. Jag fick också några brev från hennes man, även han en god vän. Samtidigt förde jag för mig själv en kommenterande läsedagbok. Några bekanta läste senare valda stycken, och uppmuntrad av deras kommentarer bestämde jag att ge ut texten.

Den här boken är således en blandning av den spontana korrespondensen och mina lässammanfattningar med kommentarer. Texten är inte tematiskt uppbyggd, följer ingen på förhand bestämd disposition, utan tankar kring litteratur, konst, feminism, filosofi och politik löper fram och tillbaka; ett påstående eller en tanke leder till mer läsning och fler funderingar och så vidare. Jag gör alltså ingen objektiv, täckande genomgång av Simones liv och verk, inte heller kan jag ge annat än en väldigt översiktlig presentation av Hélène.

Mina diskussionskamrater, Margareta Zetterström (skriftställare och översättare) och Svante Svensson (professor i fysik), har accepterat att deras e-brev också finns med i boken, vilket jag är mycket glad över. Deras respons har varit av oerhört stort värde för mig; utan den hade det här läsprojektet inte alls varit lika givande, roligt och utvecklande. I boken ingår också ett par avsnitt som jag tidigare skrivit tillsammans med Lars Andrée.

Att breven och kommentarerna inte skrevs för att pub­liceras inverkar förstås på stilen. De flesta avsnitt vars innehåll inte har någon direkt anknytning till diskus­sionen har uteslutits, men några har fått kvarstå. Brev, sammanfattningar och kommentarer kommer i den ordning de skrevs, vilket innebär att tankar ibland återkommer flera gånger. På det sättet vill jag behålla omedelbarheten och visa hur läsandet och funderingarna utvecklas. Det enda som tillkommit i efterhand är noter, kursiveringar av titlar samt översättningar av alla utländska citat. De okursiverade svenska titlarna på utländ­ska verk är översatta av mig eftersom verken ännu inte utkommit på svenska.

Systrarna Beau­voir lyckades skapa sig ett självständigt liv på tvärs mot det som förväntades av dem. De har inspirerat och fortsätter att inspirera mig och många andra. Att mitt år med Simone och Hélène nu är till ända betyder inte att jag är ”färdig” med dem – det blir jag nog aldrig. Min förhoppning är att denna text ska väcka intresse för systrarna Beau­voir och få åtminstone några, kvinnor och män, att fundera vidare.