söndag 17 oktober 2010

Moderskap

När Beauvoir skrev Det andra könet trodde hon att socialism skulle medföra jämlikhet, men när hon sedan märkte hur det blev i Sovjet omvärderade hon sin syn på hur jämlikheten skulle uppnås; hon verkade dock ha behållit sin nedvärderande syn på moderskapet. Dilemmat är att mannen är norm, som Simone så riktigt påpekar och ger så många exempel på.

I Rädd för att flyga ställer Erica Jong frågan om varför det är så mycket bättre för en kvinna att leva i ett dåligt äktenskap än i inget alls. Elvis sjunger att en man utan kärlek bara är en halv man men att en kvinna utan kärlek inte är någon alls. Aretha Franklin och andra sjunger om mannen som 'make me feel like a natural woman'.

Tankarna flyger.
(Från Marianne till Margareta och Svante)

onsdag 13 oktober 2010

Natur - onatur

Sen tror jag inte att du menar att de enda naturliga beteendena vi har är 'att äta, dricka och skita'. Margareta säger att Sartre skrev om något han kallade fakticiteten eller något sådant. Som naturvetare vet man ju att fakticiteten innehåller så mycket mera som faktiskt inte är socialt bestämt. Modern hjärnforskning visar ju t.ex. att altruism och medkänsla är djupt nedärvda egenskaper där vi är utrustade med speciella hjärnceller, 'spegelneuronerna', som gör att vi är byggda för medkänsla och förmåga att avläsa nästans känslor. Godheten är så att säga inbyggd i vår konstruktion.
/.../
Det finns en minimalistisk utilitarism som jag tror är mycket gångbar som moralisk princip.Vi skall handla så att vi minskar och eliminerar det ONÖDIGA lidandet. Det existentiella lidandet kan vi inte göra något åt direkt, vi kan bara minska det genom forskning och förståelse.
(Svante till Marianne 4/1)

torsdag 7 oktober 2010

Andras blod

I direkt anslutning till frågan om vårt ansvar diskuteras människans frihet.Om man anser att andras frihet ska respekteras, varför får man då samvetskval om man undviker att ingripa när andra tar beslut som inte är bra? Hur mycket ska man acceptera att ens fria val inkräktar på andra människors liv?
(Lässammanfattning Andras blod)

Beauvoir lyckas också skapa spänning och intresse genom att vi aldrig får veta allt på en gång, utan en pusselbit läggs till en annan. Dessutom väcker boken många tankar. Vad anser du om bokens motto: "Varje människa är ansvarig för allt inför alla"? Är inte dessa Dostojevskijs ord lite av en övermänniskotanke? Att avhända sig allt ansvar och ta på sig allt ansvar är väl i grunden ungefär samma sak, nämligen att tillmäta sig själv en oerhört stor betydelse? Nästan som grekernas hybris?
(Marianne till Margareta 31/3)

Jag känner igen andemeningen i denna sats från någon av Sartres böcker, troligen Existentialismen är en humanism. För mig är det ett slags sammanfattning av Jesu budskap i evangelierna. Att varje människa har tt ansvar för sina medmänniskor och att det gäller att i varje lidande människa känna igen Kristus. Jag menar alltså att det är motsatsen till hybris./.../ Och denna formulering kan säkert också användas för mycket fula syften, Bush menar sig ju göra en god gärning med sina krig.
(Margareta till Marianne 1/4)

Men om man, som Dostojevskij skriver, är ansvarig för ALLT inför ALLA, måste det väl krocka med tanken om människans frihet? /.../ Om Jean erkänner andras frihet, har han då ansvar för att de väljer på ett sådant sätt att de till exempel dödas? Vilket är alltså mitt ansvar i förhållande till andras frihet?
(Marianne till Margareta 1/4)

torsdag 23 september 2010

Françoise Sagan

Ja, Sagan är inte precis någon som en naturvetenskapligt intresserad "mec" från skogarna i Västmanland kan identifiera sig med. Och hela intresset för dyra bilar och köret tycks mig infantilt om jag får säga det rent ut.
/...../
Alkoholen däremot tror jag har en mycket enklare förklaring. Författare har ett ensamt jobb och om man då tjänar mycket pengar /...../ är det lätt hänt att vederbörande sitter och tar sig tutingar här och där, och eftersom alkohol är en beroendeskapande substans så fastnar folk lätt. Dessutom är alkohol förrädiskt eftersom beroendet kommer smygande. Det är därför som alkoholskadorna inte bara är proportionella mot totalkonsumtionen utan växer superlinjärt.
/...../
Typiskt är också Sagans tubbande av Sartre att dricka mera. Hon ser inte drunknandet och njur- och leverskador – att hon bidrar till att ha ihjäl Sartre – utan ser förmodligen Simone som hjärtlös när hon hindrar Sartre från att ha det hans hjärnsystem ropar efter: mer sprit.

(Svante till Marianne 8/11)

söndag 19 september 2010

Sex and the city

Jag såg inte heller Sex and the city när det gick på teve, men jag har kolleger som tittade på det. Vad jag förstår handlar det om en grupp självständiga storstadskvinnor som lever på ett sätt som man vanligtvis förknippar med män, och jag tror att det är just den kombinationen (kvinnor – fri sexualitet) som gjort serien så populär att den nu också blivit film. Kvinnors sexualitet är nog fort-farande lite tabu till och med i den ”frigjorda” västvärlden (jag tycker faktiskt att inställningen nu är betydligt prydare och mer fördömande också här i Sverige än den var när jag var universitetsstudent på 1970-talet). Många kvinnor drömmer nog om att vara lika fria som män men vågar inte vara det, och då kanske det känns skönt att titta på Sex and the city. Men som sagt, jag har aldrig sett programmet så jag gör bara ett antagande.

Jag läste med intresse vad Malena Rydell skriver i DN i dag , om Engels bok om familjen. Men jag håller inte alls med henne när hon påstår att Engels ord om att kvinnans frigörelse kräver hennes deltagande i produk-tionen inte håller. Jag anser att Engels har helt rätt där – det är genom att vara en aktiv del i samhällslivet som människan får inflytande. Självständighet kräver ekonomiskt oberoende. Men det betyder inte att det räcker med det: kvinnans yrkesarbete är en nödvändig förutsättning för hennes frigörelse, men det är inte tillräckligt. Mannen måste också ta ett lika stort ansvar för barn och hem som kvinnan traditionellt har gjort, precis som du skrev i ett mejl för ett tag sedan. Annars blir det bara ett dubbelarbete för kvinnan, och att många kvinnor då väljer att arbeta deltid eller lockas av talet om vårdnadsbidrag är kanske inte så konstigt.

Simone de Beauvoir skriver förvisso väldigt nedvärderande om barnafödande; hon listar upp många hemskheter som den kvinnliga biologin för med sig och framställer dem som defekter. Claudine Monteil berättar i Söndagarna med Simone att Beauvoir blev illa berörd när barn diskuterades och att hon ansåg att feminister inte skulle ha barn. Monteil beskriver också Beauvoirs negativa reaktion när några av de MLF-kvinnor som skulle medverka i ett nummer av Les Temps modernes [Moderna tider] beskrev glädjen i moderskapet. Monteil förklarar Beauvoirs reaktion på följande sätt: ”Men på 70-talet, när allt dög som argument för att förlöjliga våra aktioner, kunde jag förstå Simones irritation. Sedan årtusenden hade kvinnans roll begränsats till moderskapet. På det sättet hoppades männen kunna hålla kvar oss i hemmet. Ett ifrågasättande av detta att moderskapet alltid skulle komma i första hand var absolut nödvändigt. 1974 kunde en alltför uttalad lovsång till moderskapet vändas mot våra krav.” Och jag tycker att det är detta det handlar om, att inte bli slav under biologin. (Sedan kan man förstås tycka att Simones förhållande till kroppen överhuvudtaget är konfliktfyllt. Tänk bara på hur tidigt hon tycker att hon blir gammal! En hel del av Beauvoirs påståenden som har med kropp och sexualitet att göra känns väldigt förlegade i dag men var chockerande 1949.)

Vad är det för förändring som krävs, frågar sig Nina Björk i Under det rosa täcket. ”Är det verkligheten, vad kvinnor och män gör under sina dagar, vilka uppgifter de utför, vilka arbeten de har eller inte har, hur mycket pengar de tjänar, hur stor makt de har politiskt och ekonomiskt – eller är det värderingen av denna verklighet som ska förändras, vilka arbeten och vilka uppgifter som anses viktiga och värdefulla, vad som överhuvudtaget ska definieras som ’att ha makt’?” Jag skulle vilja säga att det krävs förändring på båda planen: både män och kvinnor bör ta ansvar för hem och barn samt ha ett arbete och vara ekonomiskt oberoende, och värderingen av olika arbeten bör ses över ordentligt. Jag blir ledsen över alla dessa unga män och kvinnor, 20 – 30 år gamla, som lever i ett ojämlikt förhållande. Jag håller med Bitterfittan: Det är underligt att inte fler män förstår vad de skulle vinna på en mer jämställd relation. ”Det måste gå att älska och leva mer jämlikt. Det måste gå att befria kärleken från skitpatriarkatets fängelse.”

”När en kvinna blir mor är det naturligtvis ett biologiskt skeende. Men innebörden och upplevelsen av detta biologiska skeende är inte givna av naturen”, skriver Nina Björk, och Simone de Beauvoir skriver i Det andra könet att biologin inte ”skulle utgöra ett förutbestämt öde”.
(Marianne till Margareta 17/6)

Under det rosa täcket

Jag trodde Nina Björks Under det rosa täcket, som jag precis läst, skulle vara ytlig och pladdrig men fann den mycket intressant och välskriven. Resonemangen är både viktiga och klargörande, både vad gäller formandet av våra könsroller och vidmakthållandet eller avvisandet av dem.

Under läsningen studsade jag till flera gånger inför olika citat. Ta till exempel Yrsa Stenius grodor om att Beauvoir hade en androgyn personlighet, att hon var okvinnlig och liknande, att "Simone de Beauvoir levde hårt ideologiserat på en livslögn: Att familj och barn inte var för henne, att hennes livsuppgift var en annan". Vadå!? Lever man i en livslögn om man inte önskar sig det som Stenius önskar sig? Kan en kvinna alltså inte välja ett intellektuellt liv i stället för barn?
(Marianne till Margareta 20/4)

måndag 16 augusti 2010

Recension: Läsvärt om Beauvoir av tidigare Sundsvallsbo

Läs Åke Johanssons recension i Sundsvalls tidning.
"Den 9 januari år 2008 var det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes och samma dag tog Marianne Fors det beslut som så småningom ledde fram till denna bok. Hon bestämde sig då för att under ett år 'ha henne som sitt viktigaste lässällskap'. /.../

Resultatet visar att det var en alldeles utmärkt idé att göra en bok av ett år med systrarna Beauvoir. Man kunde tänka sig att för en läsare som inte är särskilt bekant med Beauvoirs skulle läsningen kännas svår och bli ointressant. Men det är snarare tvärtom. Kunskapen och bildningen imponerar, men kanske ännu mer den språkliga förmågan, intensiteten i texterna, som dessutom tjänar på den snabba växlingen mellan mejl, dagboksanteckningar och intervjuer. Författaren skapar ett sådant intresse att den för många läsare kommer att fungera som inkastare in till bibliotek eller antikvariat för ytterligare läsning.

Marianne Fors låter i sina dagboksanteckningar ofta resonemang från läsandet speglas i svensk debatt femtio år senare. Mycket är förändrat, men mycket återstår att göra och för Marianne Fors är det tydligt att de stora frågorna som diskuteras, om kvinnans frigörelse, om rättvisa och jämlikhet fortfarande är i högsta grad aktuella. /.../

Texterna om systern Helene, som bland annat utgörs av intervjuer som Marianne gjort under tiden hon bodde i Frankrike, skapar dessutom ytterligare ett utkiksfönster inför de samtal som förs i övriga texter. Förutom att de också presenterar en konstnär, relativt känd i andra europeiska länder, men som ännu inte presenterats i Sverige. Även här rör det sig om ett jubileum, då det i år är precis 100 år sedan Helene föddes."

Åke Johansson i Sundsvalls Tidning 16/8 2010

torsdag 8 juli 2010

Recension: Marianne Fors, Ett år med systrarna Beauvoir

Amanda Gräns recension i Tidningen Kulturen

"Marianne Fors blandar kommentarer kring läsningen med egna sammanfattningar av ett urval av Simone de Beauvoirs verk. Samtidigt pågår en mejlkorrespondens mellan henne och vännerna Margareta Zetterström och Svante Svensson.

Samtalen rör sig kring feminism, frihet och moral bland annat. Delar av korrespondensen finns publicerad i boken.

Som enhetlig bok betraktad fungerar det inte riktigt. Läsningen blir allt för långrandig och seg. Texterna kan dock fungera som ett exempel på ett mer aktivt läsande och hur en diskussion kring litteratur kan se ut.

Det ges boktips och hänvisas vidare till intressanta artiklar.

Det får mig att tänka på fenomenet med bokklubbar, som verkar ha fått något av en renässans på sistone."

Amanda Gräns i Tidningen Kulturen 8/7 2010

lördag 19 juni 2010

Att måla är att våga

I juni i år skulle Hélène de Beauvoir ha fyllt 100 år. Här i Sverige är hon i stort sett okänd. Hennes drygt två år äldre syster, Simone de Beauvoir, är däremot välkänd, och Hélène har tyvärr fått stå i sin storasysters skugga.

Precis som sin syster kom Hélène att välja ett skapande yrke, men där Simone valde litteraturen och filosofin valde Hélène konsten. Båda systrarna var engagerade i tidens sociala frågor; Simones ord och Hélènes bilder sammanfattar många av tidens händelser och tankar. En hjärtefråga för dem båda var kampen för kvinnans rättigheter. När Simone de Beauvoir 1949 gav ut Det andra könet, bodde Hélène och hennes man Lionel de Roulet - för övrigt en av Jean-Paul Sartres elever - i Casablanca, där Hélène med iver kastade sig över sin systers bok. Men hon blev besviken över att Simone skrev så lite om kvinnliga konstnärer.

Läs hela artikeln i tidningen kulturen.

torsdag 15 april 2010

Recension: Ett år med systrarna Beauvoir

Anna Morvalls recension i FiB

"Ett år med systrarna Beauvoir innehåller brev och texter med reflektioner över huvudsakligen Simone de Beauvoirs liv och verk, utifrån Fors eget intensiva läsande av henne under ett års tid. /.../
Intressant hos Fors, för övrigt också tydlig i Åsa Mobergs Simone och jag (1997), är den starka författarnärvaron. De är lika mycket biografier som reflektioner kring Fors respektive Moberg själva. I båda fallen står författarnas egna tolkningar och relationer till Beauvoir i centrum.

Möjligen berättar detta något om feminismens stora bidrag till vetenskapsteorin: Att det är omöjligt att säga något om något eller någon annan utan att samtidigt också säga något om sig själv. Att ta den devisen på allvar gör att en författares text om Beauvoir kanske till och med blir ointressant om den gör det i för låg utsträckning. Beauvoirs stora bidrag till feminismen är ju reflektionen över den egna könspositionen: hur den begränsar och vad den gör oss till.

I Fors bok har Jean-Paul Sartre en central roll. Relationen mellan Beauvoir och Jean-Paul är ständigt invävd i diskussioner om Beauvoirs egna verk. På ett sätt är det tröttsamt: varför ska kvinnors liv ständigt relateras till männen omkring dem — och i värsta fall förklaras genom männen? Men kanske är det snarare en konsekvens av Beauvoirs verk: att de sätter det egna livet och dess förutsättningar i fokus. /.../
Fors gör dessutom en poäng av självständigheten i Beauvoirs filosofi gentemot Jean-Pauls. Beauvoir nedvärderade gärna sin egen insats till förmån för Jean-Pauls inflytande, men Fors vill uppvärdera henne. Beauvoir är på många sätt självständig, till exempel i sina ställningstaganden kring begränsningarna i människans frihet som hos henne alltid är kopplad till sociala förhållanden.

Undrar du nu varför jag har kallat Sartre för Jean-Paul och Simone för Beauvoir? Läs boken, så får du se!"

Anna Morvall i Folket i Bild/Kulturfront nr 4 2010

måndag 18 januari 2010

Jämställdhetens andra sida

Naturligtvis är det ekonomin som i sista hand avgör könsidentiteten. Det är bara att titta på hur det ser ut idag på Ångströmlaboratoriet i jämförelse med hur det var på gamla Teknikum för 40 år sedan. På den tiden låg en lukt av logement i de salar där det I BÄSTA FALL kunde finnas en eller två kvinnliga studenter på en
grupp av 25. Nu drar det stora tjejgäng genom korridorerna, och det är helt klart att dessa unga kvinnor nog tänker sig ha en stor framtid, när det gäller att bygga Sveriges tekniska framtid. Allt detta är säkert ett resultat av det faktum att deras mödrar arbetar och inte är ekonomiskt totalberoende av en man.

Sen kan man naturligtvis fråga sig hur detta påverkar barnen. Jag antar att om Simone har en svag sida så gäller det säkert hur vi förhåller oss till barnen. Av detta hade hon ingen egen erfarenhet och sådan är trots allt viktig. Som jag ser det kan den frågan bara diskuteras utifrån det perspektivet att jämställdheten inte kan åstadkommas ensidigt. Det gäller alltså inte enbart kvinnornas deltagande i arbetslivet och deras därmed uppnådda ekonomiska oberoende. Den verkligt stora utmaningen rör naturligtvis männens inträde i familjelivet och deras därmed ökade (frivilliga) beroende av hustru och barn.

Jag går och väntar på den skribent som har tid, förmåga och kraft att utreda hur barnen tas in i jämställdheten! Där ligger nämligen nyckeln till jämställdhetens andra sida: männens intåg i familjen. Nu inser jag att jag fått till en jäkla bra titel på en sådan bok: JÄMSTÄLLDHETENS ANDRA SIDA. (Svante till Marianne 6/1)

tisdag 12 januari 2010

Är skapande kvinnor lesbiska?

Ett problem under läsningen av Simone de Beauvoir är att det ibland kan vara svårt att säkert avgöra vad som är hennes åsikter och vad som är hennes beskrivningar av hur kvinnan i allmänhet framställs. Det finns en del påståenden som det är svårt att inte reagera mot. Ta det hon skriver om manlig respektive kvinnlig sexualitet till exempel, där den kvinnliga sexualiteten framställs huvudsakligen med negativt laddade begrepp. Och menade hon verkligen på fullt allvar att vaginan ”kan endast bli ett erotiskt centrum genom mannens ingripande”?

Många skapande kvinnor är lesbiska, skriver Beauvoir. ”Det beror inte på att deras sexuella läggning skulle vara en källa till skapande energi eller utgöra ett tecken på denna överlägsna energi; det är snarare så att eftersom de är absorberade av ett seriöst arbete vill de inte slösa bort sin tid vare sig på att spela rollen som kvinna eller att kämpa mot männen.” Är det alltså deras seriösa arbete som gör att de blir lesbiska?


Det förekommer många liknande, märkliga påståenden, som i dag känns förfärligt omoderna. Där är Beauvoir sannerligen fast i tidens gängse åsikter. Här kan man tänka på hennes negativa sätt att tala om kvinnokroppen i stort, och om sådant som har med den att göra, inklusive barnafödande. Men vi får inte glömma att många av de ämnen som Beauvoir diskuterar var tabubelagda, och det faktum att hon över huvud taget behandlar till exempel abort och kvinnans sexualitet är i sig något mycket anmärkningsvärt.

lördag 9 januari 2010

Simone de Beauvoir om Jean-Paul Sartres sista år

”Nu är Du i Din lilla låda; Du kommer inte därifrån och jag kommer inte att förena mig med Dig där: inte ens om man begraver mig intill Dig kommer det att finnas någon förbindelse mellan Din aska och mitt stoft.” Så skriver Simone de Beauvoir i Avsked efter att Jean-Paul Sartre dött.

Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”

Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)

torsdag 7 januari 2010

Simone de Beauvoir, Platon och The Matrix

När jag läste tankarna kring filmerna Matrix och Truman show (jag gillar båda) i APM, såg jag Platons grottliknelse på ett nytt, eller snarare mer konkret, sätt.

Idévärlden är den möjliga värld som vi kan skapa om vi vägrar att finna oss i en förtryckande, människokrympande värld. Det är vi själva som bestämmer över världen. Jag inser förstås att Platon absolut inte tänkte sig och inte skulle kunna acceptera denna min tolkning, Platon som tackade gudarna, skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet, för att han fötts som fri och inte som slav, och för att han skapats som man och inte som kvinna. Sedan fortsätter Beauvoir med följande ord: ”Men männen skulle inte ha kunnat njuta fullt ut av detta privilegium om de inte hade uppfattat det som grundat i det absoluta och i evigheten”.

Så här skriver Maria Lindhgren till Maria-Pia Boëthius:
”I en av scenerna i ’Matrix’ försöker befrielserörelsens ledare berätta sanningen för Neo, filmens ännu oinvigde hjälte. Jag stoppade videon och skrev ned, hör här: ’Låt mig berätta varför du är här. Du är här för att du vet något. Du kan inte förklara vad. Men du känner det. Du har känt det hela livet. Att det är något fel med världen. Du vet inte vad, men det finns där som en flisa i ditt medvetande som gör dig galen. Det är den känslan som har fört dig hit… Matrix finns överallt. Det omger oss. Till och med nu, i det här rummet. Du ser det när du tittar ut genom fönstret eller när du sätter på teven. Du känner det på väg till jobbet, när du går till kyrkan eller betalar din skatt. Det är den värld som har dragits ner över dina ögon för att dölja sanningen. – Vilken sanning? – Att du är en slav. Att du som alla andra fötts till slaveri i ett fängelse du inte kan känna lukt eller smak av, inte kan beröra. Ett fängelse för ditt medvetande.’ Om man tänker patriarkatet (med media) istället för Matrix, visst är beskrivningen utmärkt!??”
(Marianne till Margareta och Svante 30/8)

tisdag 5 januari 2010

Simone om Hélènes de Beauvoirs konst

Hélène de Beauvoir poängterar ofta i sin bok att hennes syster Simone de Beauvoir alltid stöttade henne, både som barn och som vuxen.Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur Simone ibland i brev skriver nedlåtande om sin systers konst. Började hon så småningom uppskatta den? (Lässammanfattning av Hélène de Beauvoirs Souvenirs, Minnen, återberättade via Marcelle Routier)



I fråga om Hélène de Beauvoirs konst verkar det faktiskt som om Simone ändrar inställning så småningom. De spydiga kommentarer som förekommer i breven till Sartre och Algren är många, men på en konferens i Japan 1966 talar hon på ett mer uppskattande och mindre kategoriskt sätt om kvinnor och skapande, och 1967 illustrerar Hélène La femme rompue. Simone uttalade sig, enligt Monteil, mycket positivt om till exempel Les femmes souffrent, les hommes les juges [Kvinnorna lider, männen dömer dem], som tillkom efter en rättegång, där Hélène engagerade sig i försvaret av en ung kvinna som, efter att ha blivit våldtagen och nekad abort, hade övergivit sitt barn. Det är en effektfull målning, som finns med i Patricia Niedzwieckis bok. Till vänster i förgrunden syns en naken kvinna, i ett fält som ser ut som en iskub. Till höger om henne, i en rad efter varandra, står fyra män i domarkläder – fotsida mörkröda kappor med långa vida ärmar, vita kragar och svarta huvudbonader. De pekar anklagande finger åt kvinnan, som står där lite hopkrupen och försöker skydda sin nakenhet med armarna. Längst upp i vänstra hörnet sitter en annan kvinna hopkrupen, också hon naken. Från en gallerförsedd fönsterglugg tränger dagsljus in och man kan ana blommor – den strimma hopp som Hélène alltid för in i sina verk. (Lässammanfattning av Claudine Monteils Les soeurs Beauvoir, Systrarna Beauvoir)

Hélène de Beauvoir har alltid vägrat att följa de olika trender som råder inom konsten. Om det är modernt att måla abstrakt vill hon hellre fånga vardagliga scener, ska man ägna sig åt perspektivmåleri blir hon mera abstrakt.

lördag 2 januari 2010

Simone de Beauvoir var aldrig svarslös

Alla inspelningar jag sett med Simone de Beauvoir har en sak gemensamt: hennes enorma förmåga att uttrycka sig snabbt och tydligt. Det är som om hon skulle ha en massa fack i skallen, som öppnas automatiskt – helt otroligt.

Ibland får jag en känsla av att intervjuaren hoppas att hon ska bli svarslös, men det blir hon ALDRIG. Hon talar en hel del om kvinnokamp – klasskamp; det är olika typer av kamp men de är båda lika viktiga. Hon får en del frågor om svartsjuka, och då understryker hon att älska och äga inte är synonyma begrepp. Att älska är att vilja skapa band med en annan människa, band som inte har med ägande att göra. Men, säger hon, det finns olika typer av svartsjuka, inte all svartsjuka är possessiv.

Utöver frågorna om kvinnans situation och människans existens får hon till exempel frågan: Vad tycker du om de troende? Svaret kommer genast: Inget speciellt, de är lika olika sinsemellan som de icke-troende; det finns progressiva präster som jag kommer bra överens med och ateister som jag inte alls kan tåla. (Marianne till Svante och Margareta 5/1)