måndag 28 februari 2011

Friheten

Apropå skillnaden mellan Sartres och Beauvoirs frihetsbegrepp: I De bästa åren skriver Simone följande:

"Beträffande friheten - sådan som Sartre definierade den: inte en stoisk resignation utan ett aktivt överskridande av det givnas gränser - hävdade jag att människorna inte lever under likvärdiga omständigheter: vilka möjligheter att aktivt överskrida sin situations gränser har en kvinna som är instängd i ett harem? Också den formen av instängdhet kan upplevas på olika sätt, menade Sartre. Det dröjde länge innan jag gav med mig, och när jag väl gjorde det skedde det utan övertygelse. I själva verket hade jag rätt. /.../

Simone betonar betydelsen av den situation man befinner sig i, och som jag uppfattar det är et just det som genomsyrar Det andra könet. /.../ Vad jag förstår gör Sartre inte denna distinktion utan definierar friheten endast utifrån den första, mer abstrakta, aspekten, d.v.s. utan att beakta människors olika förutsättningar.
(Marianne till Margareta 2/12)

Jag ser ingen principiell skillnad mellan Sartres och Simones syn i detta avseende. I Sartres fakticitets-begrepp ryms ju allt sådant som är oss faktiskt givet från början och som vi inte kan ändra på (kön, ras, genetiskt arv, klass, nationalitet, föräldrar etc.). Däremot fick hans filosofiska utläggningar ofta en teoretisk och abstrakt prägel. Simones stora bidrag är, menar jag, hennes analys av det konkreta 'kvinnoskapet' både i social och biologisk mening.
(Margareta till Marianne 3/12)

I Varat och intet beskriver Sartre friheten som absolut. Även om en annan människa försöker att förhindra min frihet, är jag fri att bestämma hur jag ska handla i den situationen. Han skriver också, tror jag, att jag kan välja att vända situationen mot den som inskränker min frihet. Det anser Beauvoir vara idealistiskt. Hon tycker i stället att den typ av frihet Sartre beskriver är något som förutsätter att parterna är jämspelta. Hon anser att Sartres tal om att slaven är lika fri som slavägaren, att den torterade är lika fri som torteraren bara är en tankens frihet - slaven och den torterade är fysiskt helt i händerna på sina plågoandar. Minf rihet bygger på andras frihet och därmed kan också andra inskränka på min frihet, alltså kan man inte tala om någon absolut frihet.
(Marianne till Marareta 18/12)

tisdag 22 februari 2011

Hélènes ungdomsår

Visst var det så att din syster hjälpte dig med din första ateljé?

Hon betalade hyran, för jag hade nästan inga pengar. /.../Jag arbetade förresten ett år på ett studentkafé på kvällarna.

I Paris?

Ja, det var där jag föddes och där tillbringade jag hela min ungdom. På kvällarna serverade jag juice och kaffe och så kunde jag arbeta med konst på dagarna. Först ville jag tjäna mitt uppehälle genom att teckna och arbetade under ett år i en ateljé där man gjorde kyrkfönster. Men efter att ha gjort bilder på Maria och små Jesus-barn en hel dag kunde jag inte måla på kvällen. Jag lärde mig skriva maskin också, när jag under två år arbetade som sekreterare i en annan ateljé, och då insåg jag att det var bättre, att det lämnade mitt sinne öppet för min egen målning. Då hade jag en egen ateljé som var väldigt omodern, kall på vintern och het på sommaren, men som var stor. Där skrev jag på maskin på kvällarna, och på dagarna målade jag. Jag skrev ut avhandlingar och annat, och jag skrev till och med ut Äcklet.

(Intervju med Hélène de Beauvoir)

torsdag 17 februari 2011

Frihet och existens

I Andras blod anser Jean att man ska respektera allas frihet, men han har samvetskval när han låter andra ta sina egna beslut. När man gör sitt ”fria” val inkräktar man ofta på andras liv genom att många val på något sätt påverkar andras liv. Om Jean erkänner andras frihet, har han då ansvar för att de väljer på ett sådant sätt att de till exempel dödas? Vilket är alltså mitt ansvar i förhållande till andras frihet?
(Marianne till Margareta 1/4)

Vad jag vänder mig mot är en tendens i dag att beskriva välbärgade kvinnors shoppingorgier och totalegoistiska beteenden i andra avseenden som höjden av frigörelse! Något mer tycker jag nog att kvinnor bör kräva, och då menar jag sådant som inflytande över samhällsutvecklingen och de verkligt stora frågorna. Självklart måste skitpatriarkatets fängelse krossas men inte bara på så sätt att kvinnor okritiskt övertar även männens dåliga vanor.
(Margareta till Marianne 17/6)

Just nu har jag gett mig i kast med För en tvetydighetens moral. Det är inte lätt, alls inte lätt. Men intressant – trots att jag inte fullt ut förstår allt. Alltså, jag förstår på något sätt, men jag är inte kapabel att redogöra för vad jag förstår. Förstår du? /…/ Genom hela boken löper tanken om att den princip vi som människor bör följa är att alltid sträva efter friheten, vår egen frihet och andras frihet. Jag avskyr "ändamålet helgar medlen" och där är också Beauvoir väldigt tydlig: människan ska inte vara ett medel utan ett mål. Det finns ingen absolut objektiv sanning, som gör att man kan rättfärdiga allt möjligt för att nå dit, varken något politiskt system eller någon religiös tro. Berättigandet för människans existens ligger i de andra människornas existens.
(Marianne till Margareta 25/11)

söndag 13 februari 2011

Ålderdom

Hur kommer det sig att det förekommer så nedlåtande attityder gentemot gamla människor? Vi blir alla äldre, dag för dag, år för år, och om vi inte dör i förtid blir vi alla gamla. Beauvoir formulerar detta utmärkt i inledningen till Ålderdomen:

”Alla människor är dödliga och det tänker de på. Många av dem blir gamla, men nästan ingen ser i förväg denna förändring i ansiktet. Ingenting borde vara mera väntat än ålderdomen, men ingenting är mera oväntat. När man frågar ungdomar om deras framtid ställer de livets slutpunkt vid senast 60 år, detta gäller särskilt flickorna. /…/ Den vuxne beter sig som om han aldrig skulle bli gammal. /…/ Innan ålderdomen drabbar oss är den något som angår bara andra.”

Apropå åldrande är det anmärkningsvärt hur fort Beauvoir själv börjar känna sig gammal. När hon är ung kastar hon sig ut i livet med en enorm glupskhet, men redan före 40 års ålder tror hon att fysisk kärlek inte längre är möjlig för henne. Hon har svårt att över huvud taget förstå att folk i den åldern har samlag.

Det intressantaste i Ålderdomen är tanken på åldrandet som ett kulturellt fenomen i lika hög grad som ett biologiskt. Det är samhällets syn på människan som avgör hur vi definierar och värderar olika åldrar. En ökad fysisk bräcklighet behöver till exempel inte innebära en ökad psykisk sådan. ”Det finns inte vare sig progression eller regression annat än i förhållande till en målsättning.” Man kan tänka på Det andra könet – där visar Beauvoir hur det har utvecklats strukturer som innebär att kvinnor inte betraktas lika mycket som människor som män. Ålderdomen ställer ungefär samma typ av fråga: Är man en människa när man är gammal? Behandlas gamla som om de har samma rättigheter och behov som andra?

”En människa borde inte nalkas slutet av sitt liv ensam och med tomma händer. Om kultur inte var ett visst mått av kunskap som man en gång inhämtat och sedan glömt, om kultur var något effektivt och levande, om individen genom den hade ett fäste i sin omgivning som tillväxte och förnyades under årens lopp, då skulle han i varje ålder vara en aktiv och nyttig medborgare.”

(Lässammanfattning Ålderdomen)