Simone de Beauvoir: Döden ger mening åt vårt liv, men är inte meningen med livet

Först och främst: Gott nytt år!

Döden är verkligen alltid närvarande i Simones de Beauvoirs verk. Hon återkommer till den hela tiden: i sina memoarer, i sina skönlitterära texter, i sina filosofiska verk. Jag tror inte att jag har läst någon annan författare som skrivit så mycket, så intressant och så bra om döden. Hon försöker verkligen förstå dödens betydelse. Jag har varit inne på detta tema tidigare men jag kan inte riktigt lämna det.

Så här vill jag sammanfatta Simones syn på döden: Det finns ingen gud och inget liv efter detta. Döden är alltså det slutliga slutet. Den är oundviklig men ändå skandalös. Vi kan inte förstå den men vi måste acceptera den. Vi måste inse att vi är dödliga, att det är döden som bestämmer oss som människor, men vi ska inte leva med döden som mål. Samtidigt som döden är absurd är det den som ger mening åt vårt liv; just för att vi är dödliga, är varje stund och handling så värdefull. Döden är allmängiltig men samtidigt unik för var och en av oss. Döden = frånvaro, intighet och den kommer alltid vid fel tillfälle. (Marianne till Margareta 31/12)

---

Jag tyckte mycket om att läsa Simone de Beauvoirs självbiografiska serie. Men om döden har jag nog inte så mycket att tillägga. I stort sett vet vi ju hur det är att vara död. Det är precis som innan vi föddes förstås. D.v.s. absolut ingenting, och det är ju inte något att vara särskilt rädd för eftersom man ju inte kommer att uppleva det. Det är ett mirakel att ha fått uppleva denna båge av ljus som livet är. Jag tror vi kommer att kunna beskriva detaljerna i processen så småningom. Vi kommer att få en teori för hur medvetande uppstår och jag är dessutom rätt övertygad om att vi kommer att inse att liv inte är unikt för jorden.

Sen tar det hela slut och då blir det som innan man fanns till. Mer filosofiskt än så är det säkert inte. Om jag har fattat vad Margareta berättat om Sartre och Simone så handlar deras filosofi om just detta: Vad vi gör under tiden från det att vi varit döda före födelsen till tiden då vi är döda efter döden. Döden är normaltillståndet, livet är denna märkvärdiga korta gnista. (Svante till Marianne 4/1)