Recension: Ett år med systrarna Beauvoir

Anna Morvalls recension i FiB

"Ett år med systrarna Beauvoir innehåller brev och texter med reflektioner över huvudsakligen Simone de Beauvoirs liv och verk, utifrån Fors eget intensiva läsande av henne under ett års tid. /.../
Intressant hos Fors, för övrigt också tydlig i Åsa Mobergs Simone och jag (1997), är den starka författarnärvaron. De är lika mycket biografier som reflektioner kring Fors respektive Moberg själva. I båda fallen står författarnas egna tolkningar och relationer till Beauvoir i centrum.

Möjligen berättar detta något om feminismens stora bidrag till vetenskapsteorin: Att det är omöjligt att säga något om något eller någon annan utan att samtidigt också säga något om sig själv. Att ta den devisen på allvar gör att en författares text om Beauvoir kanske till och med blir ointressant om den gör det i för låg utsträckning. Beauvoirs stora bidrag till feminismen är ju reflektionen över den egna könspositionen: hur den begränsar och vad den gör oss till.

I Fors bok har Jean-Paul Sartre en central roll. Relationen mellan Beauvoir och Jean-Paul är ständigt invävd i diskussioner om Beauvoirs egna verk. På ett sätt är det tröttsamt: varför ska kvinnors liv ständigt relateras till männen omkring dem — och i värsta fall förklaras genom männen? Men kanske är det snarare en konsekvens av Beauvoirs verk: att de sätter det egna livet och dess förutsättningar i fokus. /.../
Fors gör dessutom en poäng av självständigheten i Beauvoirs filosofi gentemot Jean-Pauls. Beauvoir nedvärderade gärna sin egen insats till förmån för Jean-Pauls inflytande, men Fors vill uppvärdera henne. Beauvoir är på många sätt självständig, till exempel i sina ställningstaganden kring begränsningarna i människans frihet som hos henne alltid är kopplad till sociala förhållanden.

Undrar du nu varför jag har kallat Sartre för Jean-Paul och Simone för Beauvoir? Läs boken, så får du se!"

Anna Morvall i Folket i Bild/Kulturfront nr 4 2010

Jämställdhetens andra sida

Naturligtvis är det ekonomin som i sista hand avgör könsidentiteten. Det är bara att titta på hur det ser ut idag på Ångströmlaboratoriet i jämförelse med hur det var på gamla Teknikum för 40 år sedan. På den tiden låg en lukt av logement i de salar där det I BÄSTA FALL kunde finnas en eller två kvinnliga studenter på en
grupp av 25. Nu drar det stora tjejgäng genom korridorerna, och det är helt klart att dessa unga kvinnor nog tänker sig ha en stor framtid, när det gäller att bygga Sveriges tekniska framtid. Allt detta är säkert ett resultat av det faktum att deras mödrar arbetar och inte är ekonomiskt totalberoende av en man.

Sen kan man naturligtvis fråga sig hur detta påverkar barnen. Jag antar att om Simone har en svag sida så gäller det säkert hur vi förhåller oss till barnen. Av detta hade hon ingen egen erfarenhet och sådan är trots allt viktig. Som jag ser det kan den frågan bara diskuteras utifrån det perspektivet att jämställdheten inte kan åstadkommas ensidigt. Det gäller alltså inte enbart kvinnornas deltagande i arbetslivet och deras därmed uppnådda ekonomiska oberoende. Den verkligt stora utmaningen rör naturligtvis männens inträde i familjelivet och deras därmed ökade (frivilliga) beroende av hustru och barn.

Jag går och väntar på den skribent som har tid, förmåga och kraft att utreda hur barnen tas in i jämställdheten! Där ligger nämligen nyckeln till jämställdhetens andra sida: männens intåg i familjen. Nu inser jag att jag fått till en jäkla bra titel på en sådan bok: JÄMSTÄLLDHETENS ANDRA SIDA. (Svante till Marianne 6/1)

Är skapande kvinnor lesbiska?

Ett problem under läsningen av Simone de Beauvoir är att det ibland kan vara svårt att säkert avgöra vad som är hennes åsikter och vad som är hennes beskrivningar av hur kvinnan i allmänhet framställs. Det finns en del påståenden som det är svårt att inte reagera mot. Ta det hon skriver om manlig respektive kvinnlig sexualitet till exempel, där den kvinnliga sexualiteten framställs huvudsakligen med negativt laddade begrepp. Och menade hon verkligen på fullt allvar att vaginan ”kan endast bli ett erotiskt centrum genom mannens ingripande”?

Många skapande kvinnor är lesbiska, skriver Beauvoir. ”Det beror inte på att deras sexuella läggning skulle vara en källa till skapande energi eller utgöra ett tecken på denna överlägsna energi; det är snarare så att eftersom de är absorberade av ett seriöst arbete vill de inte slösa bort sin tid vare sig på att spela rollen som kvinna eller att kämpa mot männen.” Är det alltså deras seriösa arbete som gör att de blir lesbiska?


Det förekommer många liknande, märkliga påståenden, som i dag känns förfärligt omoderna. Där är Beauvoir sannerligen fast i tidens gängse åsikter. Här kan man tänka på hennes negativa sätt att tala om kvinnokroppen i stort, och om sådant som har med den att göra, inklusive barnafödande. Men vi får inte glömma att många av de ämnen som Beauvoir diskuterar var tabubelagda, och det faktum att hon över huvud taget behandlar till exempel abort och kvinnans sexualitet är i sig något mycket anmärkningsvärt.

Simone de Beauvoir om Jean-Paul Sartres sista år

”Nu är Du i Din lilla låda; Du kommer inte därifrån och jag kommer inte att förena mig med Dig där: inte ens om man begraver mig intill Dig kommer det att finnas någon förbindelse mellan Din aska och mitt stoft.” Så skriver Simone de Beauvoir i Avsked efter att Jean-Paul Sartre dött.

Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”

Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)

Simone de Beauvoir, Platon och The Matrix

När jag läste tankarna kring filmerna Matrix och Truman show (jag gillar båda) i APM, såg jag Platons grottliknelse på ett nytt, eller snarare mer konkret, sätt.

Idévärlden är den möjliga värld som vi kan skapa om vi vägrar att finna oss i en förtryckande, människokrympande värld. Det är vi själva som bestämmer över världen. Jag inser förstås att Platon absolut inte tänkte sig och inte skulle kunna acceptera denna min tolkning, Platon som tackade gudarna, skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet, för att han fötts som fri och inte som slav, och för att han skapats som man och inte som kvinna. Sedan fortsätter Beauvoir med följande ord: ”Men männen skulle inte ha kunnat njuta fullt ut av detta privilegium om de inte hade uppfattat det som grundat i det absoluta och i evigheten”.

Så här skriver Maria Lindhgren till Maria-Pia Boëthius:

”I en av scenerna i ’Matrix’ försöker befrielserörelsens ledare berätta sanningen för Neo, filmens ännu oinvigde hjälte. Jag stoppade videon och skrev ned, hör här: ’Låt mig berätta varför du är här. Du är här för att du vet något. Du kan inte förklara vad. Men du känner det. Du har känt det hela livet. Att det är något fel med världen. Du vet inte vad, men det finns där som en flisa i ditt medvetande som gör dig galen. Det är den känslan som har fört dig hit… Matrix finns överallt. Det omger oss. Till och med nu, i det här rummet. Du ser det när du tittar ut genom fönstret eller när du sätter på teven. Du känner det på väg till jobbet, när du går till kyrkan eller betalar din skatt. Det är den värld som har dragits ner över dina ögon för att dölja sanningen. – Vilken sanning? – Att du är en slav. Att du som alla andra fötts till slaveri i ett fängelse du inte kan känna lukt eller smak av, inte kan beröra. Ett fängelse för ditt medvetande.’ Om man tänker patriarkatet (med media) istället för Matrix, visst är beskrivningen utmärkt!??”

(Marianne till Margareta och Svante 30/8)

Simone om Hélènes de Beauvoirs konst

Hélène de Beauvoir poängterar ofta i sin bok att hennes syster Simone de Beauvoir alltid stöttade henne, både som barn och som vuxen.Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur Simone ibland i brev skriver nedlåtande om sin systers konst. Började hon så småningom uppskatta den? (Lässammanfattning av Hélène de Beauvoirs Souvenirs, Minnen, återberättade via Marcelle Routier)

---

I fråga om Hélène de Beauvoirs konst verkar det faktiskt som om Simone ändrar inställning så småningom. De spydiga kommentarer som förekommer i breven till Sartre och Algren är många, men på en konferens i Japan 1966 talar hon på ett mer uppskattande och mindre kategoriskt sätt om kvinnor och skapande, och 1967 illustrerar Hélène La femme rompue. Simone uttalade sig, enligt Monteil, mycket positivt om till exempel Les femmes souffrent, les hommes les juges [Kvinnorna lider, männen dömer dem], som tillkom efter en rättegång, där Hélène engagerade sig i försvaret av en ung kvinna som, efter att ha blivit våldtagen och nekad abort, hade övergivit sitt barn. Det är en effektfull målning, som finns med i Patricia Niedzwieckis bok. Till vänster i förgrunden syns en naken kvinna, i ett fält som ser ut som en iskub. Till höger om henne, i en rad efter varandra, står fyra män i domarkläder – fotsida mörkröda kappor med långa vida ärmar, vita kragar och svarta huvudbonader. De pekar anklagande finger åt kvinnan, som står där lite hopkrupen och försöker skydda sin nakenhet med armarna. Längst upp i vänstra hörnet sitter en annan kvinna hopkrupen, också hon naken. Från en gallerförsedd fönsterglugg tränger dagsljus in och man kan ana blommor – den strimma hopp som Hélène alltid för in i sina verk. (Lässammanfattning av Claudine Monteils Les soeurs Beauvoir, Systrarna Beauvoir)

Hélène de Beauvoir har alltid vägrat att följa de olika trender som råder inom konsten. Om det är modernt att måla abstrakt vill hon hellre fånga vardagliga scener, ska man ägna sig åt perspektivmåleri blir hon mera abstrakt.

Simone de Beauvoir var aldrig svarslös

Alla inspelningar jag sett med Simone de Beauvoir har en sak gemensamt: hennes enorma förmåga att uttrycka sig snabbt och tydligt. Det är som om hon skulle ha en massa fack i skallen, som öppnas automatiskt – helt otroligt.

Ibland får jag en känsla av att intervjuaren hoppas att hon ska bli svarslös, men det blir hon ALDRIG. Hon talar en hel del om kvinnokamp – klasskamp; det är olika typer av kamp men de är båda lika viktiga. Hon får en del frågor om svartsjuka, och då understryker hon att älska och äga inte är synonyma begrepp. Att älska är att vilja skapa band med en annan människa, band som inte har med ägande att göra. Men, säger hon, det finns olika typer av svartsjuka, inte all svartsjuka är possessiv.

Utöver frågorna om kvinnans situation och människans existens får hon till exempel frågan: Vad tycker du om de troende? Svaret kommer genast: Inget speciellt, de är lika olika sinsemellan som de icke-troende; det finns progressiva präster som jag kommer bra överens med och ateister som jag inte alls kan tåla. (Marianne till Svante och Margareta 5/1)