Frihet och kärlek

Den pakt som alltid tas som exempel när man vill tala om friheten i Simones och Jean-Pauls förhållande, kan man ju faktiskt också se som exempel på en inskränkning av friheten! Överenskommelsen innebär ju att de på förhand bestämt att deras kärlek är nödvändig och att andra förhållanden endast är tillfälliga. Det innebär då att Nelson aldrig skulle ha kunnat vara en nödvändig kärlek för Simone, oavsett om det hade utvecklats annorlunda, han skulle ha varit tvungen att finna sig i att vara den tillfälliga, icke nödvändiga.

Jag menar inte att Simone inte ville välja Sartre – det ville hon säkert, även om vi inte kan vara säkra på av vilka skäl – utan det väsentliga är att jag plötsligt såg på pakten på ett helt nytt sätt. Friheten var ju så viktig i Beauvoirs och Sartres liv, och så gör de en överenskommelse som de facto i förväg bestämmer hur de ska se på framtiden! De förnekar ödet men talar om sitt förhållande med varandra som om det vore ödesbestämt. (Marianne till Margareta 13/12)

---

Jag känner mig främmande för den syn på frihet och kärlek som du refererar till. Om kärlek aldrig kan innefatta ett lite längre tidsperspektiv utan att för den skull svära mot frihetens princip blir ju inte bara livslånga kärleksförhållanden utan även barnafödande och föräldraskap en omöjlighet. Som förälder förbinder man sig ju att älska barnet och inte överge det för mycket lång tid framåt, i regel livet ut. Beslutet att skaffa barn är i själva verket bland det modigaste beslut en människa kan fatta, ett språng rakt ut i det okända. Är inte det ett slags frihetshandling? Därtill laddat med ångest, precis som hos Kierkegaard – och Sartre. (Margareta till Marianne 14/12)

---

Jag skulle vilja återkomma till frihetsbegreppet. Pakten mellan Sartre och Beauvoir innebar att de på förhand bestämde vilken typ av känslor som skulle förekomma mellan dem och andra personer; i pakten ligger inbakat att Nelson Algren aldrig kan bli en nödvändig kärlek för Simone eftersom Jean-Paul redan har den rollen. De har sina tillfälliga kärlekar men förnekar dessa att bli betydande, vilket inte bara är en inskränkning i deras egen frihet utan också i de tillfälliga kärlekarnas. (Marianne till Margareta 18/12)

Simone de Beauvoirs kärlekshistoria med Nelson Algren

Beauvoirs kärlekshistoria med Algren är verkligen vacker tycker jag. Och det är hennes förhållande med Sartre också. Två mycket passionerade förhållanden men av olika art. Jag tror att det ständigt pågående samtalet med Sartre, och hans respons på hennes idéer, tankar och skrivande liksom hennes respons på hans dito, var nödvändiga för Simone. I Mandarinerna, när Lewis undrar varför Anne inte vill stanna hos honom, säger hon något i stil med att kärlek inte är allt, och så tror jag att det var 'i verkligheten' också. Men visst är det roligt att hon fick uppleva kärlekshistorien med Nelson, vid en ålder då hon trodde sig vara för gammal för kärlek och definitivt för sex (och ändå var hon bara fyrtio!)! (Marianne till Margareta och Svante 20/10)