Friheten

Apropå skillnaden mellan Sartres och Beauvoirs frihetsbegrepp: I De bästa åren skriver Simone följande:

"Beträffande friheten - sådan som Sartre definierade den: inte en stoisk resignation utan ett aktivt överskridande av det givnas gränser - hävdade jag att människorna inte lever under likvärdiga omständigheter: vilka möjligheter att aktivt överskrida sin situations gränser har en kvinna som är instängd i ett harem? Också den formen av instängdhet kan upplevas på olika sätt, menade Sartre. Det dröjde länge innan jag gav med mig, och när jag väl gjorde det skedde det utan övertygelse. I själva verket hade jag rätt. /.../

Simone betonar betydelsen av den situation man befinner sig i, och som jag uppfattar det är et just det som genomsyrar Det andra könet. /.../ Vad jag förstår gör Sartre inte denna distinktion utan definierar friheten endast utifrån den första, mer abstrakta, aspekten, d.v.s. utan att beakta människors olika förutsättningar.
(Marianne till Margareta 2/12)

Jag ser ingen principiell skillnad mellan Sartres och Simones syn i detta avseende. I Sartres fakticitets-begrepp ryms ju allt sådant som är oss faktiskt givet från början och som vi inte kan ändra på (kön, ras, genetiskt arv, klass, nationalitet, föräldrar etc.). Däremot fick hans filosofiska utläggningar ofta en teoretisk och abstrakt prägel. Simones stora bidrag är, menar jag, hennes analys av det konkreta 'kvinnoskapet' både i social och biologisk mening.
(Margareta till Marianne 3/12)

I Varat och intet beskriver Sartre friheten som absolut. Även om en annan människa försöker att förhindra min frihet, är jag fri att bestämma hur jag ska handla i den situationen. Han skriver också, tror jag, att jag kan välja att vända situationen mot den som inskränker min frihet. Det anser Beauvoir vara idealistiskt. Hon tycker i stället att den typ av frihet Sartre beskriver är något som förutsätter att parterna är jämspelta. Hon anser att Sartres tal om att slaven är lika fri som slavägaren, att den torterade är lika fri som torteraren bara är en tankens frihet - slaven och den torterade är fysiskt helt i händerna på sina plågoandar. Minf rihet bygger på andras frihet och därmed kan också andra inskränka på min frihet, alltså kan man inte tala om någon absolut frihet.
(Marianne till Marareta 18/12)

Hélènes ungdomsår

Visst var det så att din syster hjälpte dig med din första ateljé?

Hon betalade hyran, för jag hade nästan inga pengar. /.../Jag arbetade förresten ett år på ett studentkafé på kvällarna.

I Paris?

Ja, det var där jag föddes och där tillbringade jag hela min ungdom. På kvällarna serverade jag juice och kaffe och så kunde jag arbeta med konst på dagarna. Först ville jag tjäna mitt uppehälle genom att teckna och arbetade under ett år i en ateljé där man gjorde kyrkfönster. Men efter att ha gjort bilder på Maria och små Jesus-barn en hel dag kunde jag inte måla på kvällen. Jag lärde mig skriva maskin också, när jag under två år arbetade som sekreterare i en annan ateljé, och då insåg jag att det var bättre, att det lämnade mitt sinne öppet för min egen målning. Då hade jag en egen ateljé som var väldigt omodern, kall på vintern och het på sommaren, men som var stor. Där skrev jag på maskin på kvällarna, och på dagarna målade jag. Jag skrev ut avhandlingar och annat, och jag skrev till och med ut Äcklet.

(Intervju med Hélène de Beauvoir)

Ålderdom

Hur kommer det sig att det förekommer så nedlåtande attityder gentemot gamla människor? Vi blir alla äldre, dag för dag, år för år, och om vi inte dör i förtid blir vi alla gamla. Beauvoir formulerar detta utmärkt i inledningen till Ålderdomen:

”Alla människor är dödliga och det tänker de på. Många av dem blir gamla, men nästan ingen ser i förväg denna förändring i ansiktet. Ingenting borde vara mera väntat än ålderdomen, men ingenting är mera oväntat. När man frågar ungdomar om deras framtid ställer de livets slutpunkt vid senast 60 år, detta gäller särskilt flickorna. /…/ Den vuxne beter sig som om han aldrig skulle bli gammal. /…/ Innan ålderdomen drabbar oss är den något som angår bara andra.”

Apropå åldrande är det anmärkningsvärt hur fort Beauvoir själv börjar känna sig gammal. När hon är ung kastar hon sig ut i livet med en enorm glupskhet, men redan före 40 års ålder tror hon att fysisk kärlek inte längre är möjlig för henne. Hon har svårt att över huvud taget förstå att folk i den åldern har samlag.

Det intressantaste i Ålderdomen är tanken på åldrandet som ett kulturellt fenomen i lika hög grad som ett biologiskt. Det är samhällets syn på människan som avgör hur vi definierar och värderar olika åldrar. En ökad fysisk bräcklighet behöver till exempel inte innebära en ökad psykisk sådan. ”Det finns inte vare sig progression eller regression annat än i förhållande till en målsättning.” Man kan tänka på Det andra könet – där visar Beauvoir hur det har utvecklats strukturer som innebär att kvinnor inte betraktas lika mycket som människor som män. Ålderdomen ställer ungefär samma typ av fråga: Är man en människa när man är gammal? Behandlas gamla som om de har samma rättigheter och behov som andra?

”En människa borde inte nalkas slutet av sitt liv ensam och med tomma händer. Om kultur inte var ett visst mått av kunskap som man en gång inhämtat och sedan glömt, om kultur var något effektivt och levande, om individen genom den hade ett fäste i sin omgivning som tillväxte och förnyades under årens lopp, då skulle han i varje ålder vara en aktiv och nyttig medborgare.”

(Lässammanfattning Ålderdomen)

Jämställdhetens andra sida

Naturligtvis är det ekonomin som i sista hand avgör könsidentiteten. Det är bara att titta på hur det ser ut idag på Ångströmlaboratoriet i jämförelse med hur det var på gamla Teknikum för 40 år sedan. På den tiden låg en lukt av logement i de salar där det I BÄSTA FALL kunde finnas en eller två kvinnliga studenter på en
grupp av 25. Nu drar det stora tjejgäng genom korridorerna, och det är helt klart att dessa unga kvinnor nog tänker sig ha en stor framtid, när det gäller att bygga Sveriges tekniska framtid. Allt detta är säkert ett resultat av det faktum att deras mödrar arbetar och inte är ekonomiskt totalberoende av en man.

Sen kan man naturligtvis fråga sig hur detta påverkar barnen. Jag antar att om Simone har en svag sida så gäller det säkert hur vi förhåller oss till barnen. Av detta hade hon ingen egen erfarenhet och sådan är trots allt viktig. Som jag ser det kan den frågan bara diskuteras utifrån det perspektivet att jämställdheten inte kan åstadkommas ensidigt. Det gäller alltså inte enbart kvinnornas deltagande i arbetslivet och deras därmed uppnådda ekonomiska oberoende. Den verkligt stora utmaningen rör naturligtvis männens inträde i familjelivet och deras därmed ökade (frivilliga) beroende av hustru och barn.

Jag går och väntar på den skribent som har tid, förmåga och kraft att utreda hur barnen tas in i jämställdheten! Där ligger nämligen nyckeln till jämställdhetens andra sida: männens intåg i familjen. Nu inser jag att jag fått till en jäkla bra titel på en sådan bok: JÄMSTÄLLDHETENS ANDRA SIDA. (Svante till Marianne 6/1)

Är skapande kvinnor lesbiska?

Ett problem under läsningen av Simone de Beauvoir är att det ibland kan vara svårt att säkert avgöra vad som är hennes åsikter och vad som är hennes beskrivningar av hur kvinnan i allmänhet framställs. Det finns en del påståenden som det är svårt att inte reagera mot. Ta det hon skriver om manlig respektive kvinnlig sexualitet till exempel, där den kvinnliga sexualiteten framställs huvudsakligen med negativt laddade begrepp. Och menade hon verkligen på fullt allvar att vaginan ”kan endast bli ett erotiskt centrum genom mannens ingripande”?

Många skapande kvinnor är lesbiska, skriver Beauvoir. ”Det beror inte på att deras sexuella läggning skulle vara en källa till skapande energi eller utgöra ett tecken på denna överlägsna energi; det är snarare så att eftersom de är absorberade av ett seriöst arbete vill de inte slösa bort sin tid vare sig på att spela rollen som kvinna eller att kämpa mot männen.” Är det alltså deras seriösa arbete som gör att de blir lesbiska?


Det förekommer många liknande, märkliga påståenden, som i dag känns förfärligt omoderna. Där är Beauvoir sannerligen fast i tidens gängse åsikter. Här kan man tänka på hennes negativa sätt att tala om kvinnokroppen i stort, och om sådant som har med den att göra, inklusive barnafödande. Men vi får inte glömma att många av de ämnen som Beauvoir diskuterar var tabubelagda, och det faktum att hon över huvud taget behandlar till exempel abort och kvinnans sexualitet är i sig något mycket anmärkningsvärt.

Simone de Beauvoir om Jean-Paul Sartres sista år

”Nu är Du i Din lilla låda; Du kommer inte därifrån och jag kommer inte att förena mig med Dig där: inte ens om man begraver mig intill Dig kommer det att finnas någon förbindelse mellan Din aska och mitt stoft.” Så skriver Simone de Beauvoir i Avsked efter att Jean-Paul Sartre dött.

Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”

Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)

Simone de Beauvoir, Platon och The Matrix

När jag läste tankarna kring filmerna Matrix och Truman show (jag gillar båda) i APM, såg jag Platons grottliknelse på ett nytt, eller snarare mer konkret, sätt.

Idévärlden är den möjliga värld som vi kan skapa om vi vägrar att finna oss i en förtryckande, människokrympande värld. Det är vi själva som bestämmer över världen. Jag inser förstås att Platon absolut inte tänkte sig och inte skulle kunna acceptera denna min tolkning, Platon som tackade gudarna, skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet, för att han fötts som fri och inte som slav, och för att han skapats som man och inte som kvinna. Sedan fortsätter Beauvoir med följande ord: ”Men männen skulle inte ha kunnat njuta fullt ut av detta privilegium om de inte hade uppfattat det som grundat i det absoluta och i evigheten”.

Så här skriver Maria Lindhgren till Maria-Pia Boëthius:

”I en av scenerna i ’Matrix’ försöker befrielserörelsens ledare berätta sanningen för Neo, filmens ännu oinvigde hjälte. Jag stoppade videon och skrev ned, hör här: ’Låt mig berätta varför du är här. Du är här för att du vet något. Du kan inte förklara vad. Men du känner det. Du har känt det hela livet. Att det är något fel med världen. Du vet inte vad, men det finns där som en flisa i ditt medvetande som gör dig galen. Det är den känslan som har fört dig hit… Matrix finns överallt. Det omger oss. Till och med nu, i det här rummet. Du ser det när du tittar ut genom fönstret eller när du sätter på teven. Du känner det på väg till jobbet, när du går till kyrkan eller betalar din skatt. Det är den värld som har dragits ner över dina ögon för att dölja sanningen. – Vilken sanning? – Att du är en slav. Att du som alla andra fötts till slaveri i ett fängelse du inte kan känna lukt eller smak av, inte kan beröra. Ett fängelse för ditt medvetande.’ Om man tänker patriarkatet (med media) istället för Matrix, visst är beskrivningen utmärkt!??”

(Marianne till Margareta och Svante 30/8)

Simone om Hélènes de Beauvoirs konst

Hélène de Beauvoir poängterar ofta i sin bok att hennes syster Simone de Beauvoir alltid stöttade henne, både som barn och som vuxen.Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur Simone ibland i brev skriver nedlåtande om sin systers konst. Började hon så småningom uppskatta den? (Lässammanfattning av Hélène de Beauvoirs Souvenirs, Minnen, återberättade via Marcelle Routier)

---

I fråga om Hélène de Beauvoirs konst verkar det faktiskt som om Simone ändrar inställning så småningom. De spydiga kommentarer som förekommer i breven till Sartre och Algren är många, men på en konferens i Japan 1966 talar hon på ett mer uppskattande och mindre kategoriskt sätt om kvinnor och skapande, och 1967 illustrerar Hélène La femme rompue. Simone uttalade sig, enligt Monteil, mycket positivt om till exempel Les femmes souffrent, les hommes les juges [Kvinnorna lider, männen dömer dem], som tillkom efter en rättegång, där Hélène engagerade sig i försvaret av en ung kvinna som, efter att ha blivit våldtagen och nekad abort, hade övergivit sitt barn. Det är en effektfull målning, som finns med i Patricia Niedzwieckis bok. Till vänster i förgrunden syns en naken kvinna, i ett fält som ser ut som en iskub. Till höger om henne, i en rad efter varandra, står fyra män i domarkläder – fotsida mörkröda kappor med långa vida ärmar, vita kragar och svarta huvudbonader. De pekar anklagande finger åt kvinnan, som står där lite hopkrupen och försöker skydda sin nakenhet med armarna. Längst upp i vänstra hörnet sitter en annan kvinna hopkrupen, också hon naken. Från en gallerförsedd fönsterglugg tränger dagsljus in och man kan ana blommor – den strimma hopp som Hélène alltid för in i sina verk. (Lässammanfattning av Claudine Monteils Les soeurs Beauvoir, Systrarna Beauvoir)

Hélène de Beauvoir har alltid vägrat att följa de olika trender som råder inom konsten. Om det är modernt att måla abstrakt vill hon hellre fånga vardagliga scener, ska man ägna sig åt perspektivmåleri blir hon mera abstrakt.

Simone de Beauvoir var aldrig svarslös

Alla inspelningar jag sett med Simone de Beauvoir har en sak gemensamt: hennes enorma förmåga att uttrycka sig snabbt och tydligt. Det är som om hon skulle ha en massa fack i skallen, som öppnas automatiskt – helt otroligt.

Ibland får jag en känsla av att intervjuaren hoppas att hon ska bli svarslös, men det blir hon ALDRIG. Hon talar en hel del om kvinnokamp – klasskamp; det är olika typer av kamp men de är båda lika viktiga. Hon får en del frågor om svartsjuka, och då understryker hon att älska och äga inte är synonyma begrepp. Att älska är att vilja skapa band med en annan människa, band som inte har med ägande att göra. Men, säger hon, det finns olika typer av svartsjuka, inte all svartsjuka är possessiv.

Utöver frågorna om kvinnans situation och människans existens får hon till exempel frågan: Vad tycker du om de troende? Svaret kommer genast: Inget speciellt, de är lika olika sinsemellan som de icke-troende; det finns progressiva präster som jag kommer bra överens med och ateister som jag inte alls kan tåla. (Marianne till Svante och Margareta 5/1)

Simone de Beauvoir: Döden ger mening åt vårt liv, men är inte meningen med livet

Först och främst: Gott nytt år!

Döden är verkligen alltid närvarande i Simones de Beauvoirs verk. Hon återkommer till den hela tiden: i sina memoarer, i sina skönlitterära texter, i sina filosofiska verk. Jag tror inte att jag har läst någon annan författare som skrivit så mycket, så intressant och så bra om döden. Hon försöker verkligen förstå dödens betydelse. Jag har varit inne på detta tema tidigare men jag kan inte riktigt lämna det.

Så här vill jag sammanfatta Simones syn på döden: Det finns ingen gud och inget liv efter detta. Döden är alltså det slutliga slutet. Den är oundviklig men ändå skandalös. Vi kan inte förstå den men vi måste acceptera den. Vi måste inse att vi är dödliga, att det är döden som bestämmer oss som människor, men vi ska inte leva med döden som mål. Samtidigt som döden är absurd är det den som ger mening åt vårt liv; just för att vi är dödliga, är varje stund och handling så värdefull. Döden är allmängiltig men samtidigt unik för var och en av oss. Döden = frånvaro, intighet och den kommer alltid vid fel tillfälle. (Marianne till Margareta 31/12)

---

Jag tyckte mycket om att läsa Simone de Beauvoirs självbiografiska serie. Men om döden har jag nog inte så mycket att tillägga. I stort sett vet vi ju hur det är att vara död. Det är precis som innan vi föddes förstås. D.v.s. absolut ingenting, och det är ju inte något att vara särskilt rädd för eftersom man ju inte kommer att uppleva det. Det är ett mirakel att ha fått uppleva denna båge av ljus som livet är. Jag tror vi kommer att kunna beskriva detaljerna i processen så småningom. Vi kommer att få en teori för hur medvetande uppstår och jag är dessutom rätt övertygad om att vi kommer att inse att liv inte är unikt för jorden.

Sen tar det hela slut och då blir det som innan man fanns till. Mer filosofiskt än så är det säkert inte. Om jag har fattat vad Margareta berättat om Sartre och Simone så handlar deras filosofi om just detta: Vad vi gör under tiden från det att vi varit döda före födelsen till tiden då vi är döda efter döden. Döden är normaltillståndet, livet är denna märkvärdiga korta gnista. (Svante till Marianne 4/1)

Kan kvinnor någonsin vara genialiska? | Simone de Beauvoir i Det andra könet

”Hur skulle kvinnor någonsin ha kunnat vara genialiska när de förvägrats varje möjlighet att utföra något
genialiskt verk”, undrar Simone de Beauvoir i Det andra könet.

Men det finns sådant som är ”genialiskt” men som inte erkänns som sådant (förrän, ibland, långt senare). Mäns insatser har tagits fram medan kvinnors har gömts undan! Dessutom har män ofta tagit åt sig äran av kvinnors verk. För några dagar sedan kunde man i DN läsa om en tavla på en flöjtspelande pojke, målad på 1600-talet. Tidigare har man sagt att tavlan målats av Frans Hals men nu har man upptäckt att det var Judith Leyster som målade den. Samma sak har tydligen hänt med flera av de verk som tillskrivits Frans Hals, och när man insett att de faktiskt målats av Leyster har det hänt att museer tagit ner verken – som om de plötsligt är sämre för att en kvinna målat dem. (Lässammanfattning av Simone de Beauvoirs Det andra könet)

Simone de Beauvoir: Människan som subjekt och objekt

Mottot i Simone de Beauvoirs L'invitée är ett citat från Hegel om att varje medvetande strävar efter att tillintetgöra den andra. Att andra har en existens som är oberoende av henne är precis vad Françoise inte kan hantera, och därför måste hon alltså tillintetgöra Xavière. Kanske man kan jämföra med Sartres ord om att helvetet är de andra.

Att inse att andras medvetande är skilt från ens eget innebär omvänt att ens eget medvetande är skilt från andras. Vi är alltså inte bara subjekt utan också objekt. Det får mig att tänka på s.k. passionsbrott – där är det ju så att en person inte står ut med att den andra är ett självständigt subjekt som realiserar sin frihet, och därför kan man gå så långt som till att ta livet av personen i fråga för att han/hon inte ska kunna leva på ett annat sätt. (Lässammanfattning av L'invité, Den inbjudna)

"Simone de Beauvoir förlikade mig med döden"

I en intervju med Hélène de Beauvoir berättade hon:

Det var Simone som förlikade mig med döden. Hon visar det fruktansvärda med en odödlig människa. Jag är fortfarande väldigt fäst vid livet och jag vill verkligen skapa, men när man har uppnått min ålder kan det vara svårt att anpassa sig till en värld som är så ny. De flesta av mina vänner är yngre än jag och alla har datorer. Jag avskyr datorer och de skrattar åt mig. Jag har faktiskt upplevt 1800-talet, för när vi var på semester hos släktingar på ett slott i Limousin fanns det varken rinnande vatten eller elektricitet där. För oss barn var det fantastiskt; jag minns hur vi gick upp till våra rum med stearinljus i händerna. Vi var lite rädda när vi gick genom korridorerna och vi berättade historier om varulvar för varandra. Det var charmigt för oss barn, men det var hårt för tjänstefolket som måste hämta vatten i fontänen.

Frihet och kärlek

Den pakt som alltid tas som exempel när man vill tala om friheten i Simones och Jean-Pauls förhållande, kan man ju faktiskt också se som exempel på en inskränkning av friheten! Överenskommelsen innebär ju att de på förhand bestämt att deras kärlek är nödvändig och att andra förhållanden endast är tillfälliga. Det innebär då att Nelson aldrig skulle ha kunnat vara en nödvändig kärlek för Simone, oavsett om det hade utvecklats annorlunda, han skulle ha varit tvungen att finna sig i att vara den tillfälliga, icke nödvändiga.

Jag menar inte att Simone inte ville välja Sartre – det ville hon säkert, även om vi inte kan vara säkra på av vilka skäl – utan det väsentliga är att jag plötsligt såg på pakten på ett helt nytt sätt. Friheten var ju så viktig i Beauvoirs och Sartres liv, och så gör de en överenskommelse som de facto i förväg bestämmer hur de ska se på framtiden! De förnekar ödet men talar om sitt förhållande med varandra som om det vore ödesbestämt. (Marianne till Margareta 13/12)

---

Jag känner mig främmande för den syn på frihet och kärlek som du refererar till. Om kärlek aldrig kan innefatta ett lite längre tidsperspektiv utan att för den skull svära mot frihetens princip blir ju inte bara livslånga kärleksförhållanden utan även barnafödande och föräldraskap en omöjlighet. Som förälder förbinder man sig ju att älska barnet och inte överge det för mycket lång tid framåt, i regel livet ut. Beslutet att skaffa barn är i själva verket bland det modigaste beslut en människa kan fatta, ett språng rakt ut i det okända. Är inte det ett slags frihetshandling? Därtill laddat med ångest, precis som hos Kierkegaard – och Sartre. (Margareta till Marianne 14/12)

---

Jag skulle vilja återkomma till frihetsbegreppet. Pakten mellan Sartre och Beauvoir innebar att de på förhand bestämde vilken typ av känslor som skulle förekomma mellan dem och andra personer; i pakten ligger inbakat att Nelson Algren aldrig kan bli en nödvändig kärlek för Simone eftersom Jean-Paul redan har den rollen. De har sina tillfälliga kärlekar men förnekar dessa att bli betydande, vilket inte bara är en inskränkning i deras egen frihet utan också i de tillfälliga kärlekarnas. (Marianne till Margareta 18/12)

Simone de Beauvoir om barnafödande

Simone de Beau­voir skriver förvisso väldigt nedvärderande om barnafödande; hon listar upp många hemskheter som den kvinnliga biologin för med sig och framställer dem som defekter. Claudine Monteil berättar i Söndagarna med Simone att Beau­voir blev illa berörd när barn diskuterades och att hon ansåg att feminister inte skulle ha barn. (Marianne till Margareta 17/6)

Simone de Beauvoir homosexuell?

Om nu Simone de Beauvoir var så frigjord och feministisk, varför kunde hon inte erkänna sin homosexualitet?

På en liten lapp på skrivbordet har jag antecknat en sida i Bouchardeaus biografi, Simone de Beauvoir. Det rör Simones förhållanden. Bouchardeau tolkar Beauvoirs vägran att tala om sig själv som bisexuell, hennes genans inför allt tal om homosexualitet, inte som att hon förnekar att hon haft fysiska förhållanden med kvinnor (det skriver hon ju själv om). Det hon vägrar, enligt Bouchardeau, är att definieras i en kategori – hon har älskat män och kvinnor, men det är frågan om ett fritt handlande och inte något förutbestämt. En mycket modern tanke!

I en intervju som Alice Schwarzer gjorde 1976 säger Beauvoir att om hon skulle vilja tillägga något till sina memoarer, har det att göra med sexualiteten. Hon säger att hon på ett rakare sätt, utifrån ett tydligare feministiskt perspektiv, skulle berätta om hur hon upplevt sin sexualitet. Tidigare förstod hon inte, säger hon, hur viktig den frågan är, att det inte är en individuell fråga utan en politisk.

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Det andra könet är till stor del en bok om frihet och icke-frihet. Beauvoirs analys av moderskapets och äktenskapets inverkan på kvinnornas liv måste ha varit revolutionerande. Genom att hon visar hur mannen alltid uppfattas som normen, den som står för det universella, och hur kvinnor som grupp, i motsats till män, inte tillåts vara subjekt, påstår hon något så oerhört som att kvinnors situation skulle kunna vara annorlunda. /...../ Ojämlikheten innebär också att den underordnade partens situation inverkar på hennes egen syn på friheten. Hon finner sig i sin situation och medverkar till att systemet upprätthålls. (Ur lässammanfattningen av Det andra könet.)

Simone de Beauvoirs kärlekshistoria med Nelson Algren

Beauvoirs kärlekshistoria med Algren är verkligen vacker tycker jag. Och det är hennes förhållande med Sartre också. Två mycket passionerade förhållanden men av olika art. Jag tror att det ständigt pågående samtalet med Sartre, och hans respons på hennes idéer, tankar och skrivande liksom hennes respons på hans dito, var nödvändiga för Simone. I Mandarinerna, när Lewis undrar varför Anne inte vill stanna hos honom, säger hon något i stil med att kärlek inte är allt, och så tror jag att det var 'i verkligheten' också. Men visst är det roligt att hon fick uppleva kärlekshistorien med Nelson, vid en ålder då hon trodde sig vara för gammal för kärlek och definitivt för sex (och ändå var hon bara fyrtio!)! (Marianne till Margareta och Svante 20/10)

Simone de Beauvoir och dödshjälp

I avsnittet 'le dévouement', uppoffringen, i Simone de Beauvoirs Pyrrhus et Cinéas, förs ett intressant resonemang om vad 'jag' kan göra för andra. En viljeyttring vid ett tillfälle är inte alltid det samma som individens egentliga vilja - 'en människa är något annat än det hon är i ögonblicket; inget ord, ingen enda gest skulle kunna definiera ett gott som överskrider varje ögonblick'. Här tänker jag på dödshjälpsdebatten. Att en människa som lider kan vilja avsluta sitt liv är förståeligt, men det egentliga viljan kanske är att leva utan smärtorna, och då är det annat som behövs än dödshjälp. (Marianne till Margareta 29/11)

Man är inte någon annans nästa, man gör sig till en annans nästa

Simone de Beauvoir för en intressant diskussion kring begreppet ’nästa’. Man är inte någon annans nästa, skriver Simone de Beauvoir, man gör sig till en annans nästa genom sitt handlande. Ens nästa är inte den som är bredvid en utan den som man själv närmar sig. Det är jag som skapar mitt band till andra. Tanken kopplas ihop med friheten – det som driver oss framåt i livet är vår frihet. Vi är skapade att vara fria, d.v.s. sträva framåt, och vår frihet är beroende av andras frihet. (Lässammanfattning av Simone de Beauvoirs För en tvetydighetens moral och Pyrrhus och Cinéas)