Apropå skillnaden mellan Sartres och Beauvoirs frihetsbegrepp: I De bästa åren skriver Simone följande:
"Beträffande friheten - sådan som Sartre definierade den: inte en stoisk resignation utan ett aktivt överskridande av det givnas gränser - hävdade jag att människorna inte lever under likvärdiga omständigheter: vilka möjligheter att aktivt överskrida sin situations gränser har en kvinna som är instängd i ett harem? Också den formen av instängdhet kan upplevas på olika sätt, menade Sartre. Det dröjde länge innan jag gav med mig, och när jag väl gjorde det skedde det utan övertygelse. I själva verket hade jag rätt. /.../
Simone betonar betydelsen av den situation man befinner sig i, och som jag uppfattar det är et just det som genomsyrar Det andra könet. /.../ Vad jag förstår gör Sartre inte denna distinktion utan definierar friheten endast utifrån den första, mer abstrakta, aspekten, d.v.s. utan att beakta människors olika förutsättningar.
(Marianne till Margareta 2/12)
Jag ser ingen principiell skillnad mellan Sartres och Simones syn i detta avseende. I Sartres fakticitets-begrepp ryms ju allt sådant som är oss faktiskt givet från början och som vi inte kan ändra på (kön, ras, genetiskt arv, klass, nationalitet, föräldrar etc.). Däremot fick hans filosofiska utläggningar ofta en teoretisk och abstrakt prägel. Simones stora bidrag är, menar jag, hennes analys av det konkreta 'kvinnoskapet' både i social och biologisk mening.
(Margareta till Marianne 3/12)
I Varat och intet beskriver Sartre friheten som absolut. Även om en annan människa försöker att förhindra min frihet, är jag fri att bestämma hur jag ska handla i den situationen. Han skriver också, tror jag, att jag kan välja att vända situationen mot den som inskränker min frihet. Det anser Beauvoir vara idealistiskt. Hon tycker i stället att den typ av frihet Sartre beskriver är något som förutsätter att parterna är jämspelta. Hon anser att Sartres tal om att slaven är lika fri som slavägaren, att den torterade är lika fri som torteraren bara är en tankens frihet - slaven och den torterade är fysiskt helt i händerna på sina plågoandar. Minf rihet bygger på andras frihet och därmed kan också andra inskränka på min frihet, alltså kan man inte tala om någon absolut frihet.
(Marianne till Marareta 18/12)
Visar inlägg med etikett jean-paul sartre. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jean-paul sartre. Visa alla inlägg
måndag 28 februari 2011
lördag 9 januari 2010
Simone de Beauvoir om Jean-Paul Sartres sista år
”Nu är Du i Din lilla låda; Du kommer inte därifrån och jag kommer inte att förena mig med Dig där: inte ens om man begraver mig intill Dig kommer det att finnas någon förbindelse mellan Din aska och mitt stoft.” Så skriver Simone de Beauvoir i Avsked efter att Jean-Paul Sartre dött.
Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”
Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)
Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”
Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)
måndag 28 december 2009
Simone de Beauvoir: Människan som subjekt och objekt
Mottot i Simone de Beauvoirs L'invitée är ett citat från Hegel om att varje medvetande strävar efter att tillintetgöra den andra. Att andra har en existens som är oberoende av henne är precis vad Françoise inte kan hantera, och därför måste hon alltså tillintetgöra Xavière. Kanske man kan jämföra med Sartres ord om att helvetet är de andra.
Att inse att andras medvetande är skilt från ens eget innebär omvänt att ens eget medvetande är skilt från andras. Vi är alltså inte bara subjekt utan också objekt. Det får mig att tänka på s.k. passionsbrott – där är det ju så att en person inte står ut med att den andra är ett självständigt subjekt som realiserar sin frihet, och därför kan man gå så långt som till att ta livet av personen i fråga för att han/hon inte ska kunna leva på ett annat sätt. (Lässammanfattning av L'invité, Den inbjudna)
Att inse att andras medvetande är skilt från ens eget innebär omvänt att ens eget medvetande är skilt från andras. Vi är alltså inte bara subjekt utan också objekt. Det får mig att tänka på s.k. passionsbrott – där är det ju så att en person inte står ut med att den andra är ett självständigt subjekt som realiserar sin frihet, och därför kan man gå så långt som till att ta livet av personen i fråga för att han/hon inte ska kunna leva på ett annat sätt. (Lässammanfattning av L'invité, Den inbjudna)
torsdag 24 december 2009
Frihet och kärlek
Den pakt som alltid tas som exempel när man vill tala om friheten i Simones och Jean-Pauls förhållande, kan man ju faktiskt också se som exempel på en inskränkning av friheten! Överenskommelsen innebär ju att de på förhand bestämt att deras kärlek är nödvändig och att andra förhållanden endast är tillfälliga. Det innebär då att Nelson aldrig skulle ha kunnat vara en nödvändig kärlek för Simone, oavsett om det hade utvecklats annorlunda, han skulle ha varit tvungen att finna sig i att vara den tillfälliga, icke nödvändiga.
Jag menar inte att Simone inte ville välja Sartre – det ville hon säkert, även om vi inte kan vara säkra på av vilka skäl – utan det väsentliga är att jag plötsligt såg på pakten på ett helt nytt sätt. Friheten var ju så viktig i Beauvoirs och Sartres liv, och så gör de en överenskommelse som de facto i förväg bestämmer hur de ska se på framtiden! De förnekar ödet men talar om sitt förhållande med varandra som om det vore ödesbestämt. (Marianne till Margareta 13/12)
Jag känner mig främmande för den syn på frihet och kärlek som du refererar till. Om kärlek aldrig kan innefatta ett lite längre tidsperspektiv utan att för den skull svära mot frihetens princip blir ju inte bara livslånga kärleksförhållanden utan även barnafödande och föräldraskap en omöjlighet. Som förälder förbinder man sig ju att älska barnet och inte överge det för mycket lång tid framåt, i regel livet ut. Beslutet att skaffa barn är i själva verket bland det modigaste beslut en människa kan fatta, ett språng rakt ut i det okända. Är inte det ett slags frihetshandling? Därtill laddat med ångest, precis som hos Kierkegaard – och Sartre. (Margareta till Marianne 14/12)
Jag skulle vilja återkomma till frihetsbegreppet. Pakten mellan Sartre och Beauvoir innebar att de på förhand bestämde vilken typ av känslor som skulle förekomma mellan dem och andra personer; i pakten ligger inbakat att Nelson Algren aldrig kan bli en nödvändig kärlek för Simone eftersom Jean-Paul redan har den rollen. De har sina tillfälliga kärlekar men förnekar dessa att bli betydande, vilket inte bara är en inskränkning i deras egen frihet utan också i de tillfälliga kärlekarnas. (Marianne till Margareta 18/12)
Jag menar inte att Simone inte ville välja Sartre – det ville hon säkert, även om vi inte kan vara säkra på av vilka skäl – utan det väsentliga är att jag plötsligt såg på pakten på ett helt nytt sätt. Friheten var ju så viktig i Beauvoirs och Sartres liv, och så gör de en överenskommelse som de facto i förväg bestämmer hur de ska se på framtiden! De förnekar ödet men talar om sitt förhållande med varandra som om det vore ödesbestämt. (Marianne till Margareta 13/12)
Jag känner mig främmande för den syn på frihet och kärlek som du refererar till. Om kärlek aldrig kan innefatta ett lite längre tidsperspektiv utan att för den skull svära mot frihetens princip blir ju inte bara livslånga kärleksförhållanden utan även barnafödande och föräldraskap en omöjlighet. Som förälder förbinder man sig ju att älska barnet och inte överge det för mycket lång tid framåt, i regel livet ut. Beslutet att skaffa barn är i själva verket bland det modigaste beslut en människa kan fatta, ett språng rakt ut i det okända. Är inte det ett slags frihetshandling? Därtill laddat med ångest, precis som hos Kierkegaard – och Sartre. (Margareta till Marianne 14/12)
Jag skulle vilja återkomma till frihetsbegreppet. Pakten mellan Sartre och Beauvoir innebar att de på förhand bestämde vilken typ av känslor som skulle förekomma mellan dem och andra personer; i pakten ligger inbakat att Nelson Algren aldrig kan bli en nödvändig kärlek för Simone eftersom Jean-Paul redan har den rollen. De har sina tillfälliga kärlekar men förnekar dessa att bli betydande, vilket inte bara är en inskränkning i deras egen frihet utan också i de tillfälliga kärlekarnas. (Marianne till Margareta 18/12)
fredag 18 december 2009
Simone de Beauvoirs kärlekshistoria med Nelson Algren
Beauvoirs kärlekshistoria med Algren är verkligen vacker tycker jag. Och det är hennes förhållande med Sartre också. Två mycket passionerade förhållanden men av olika art. Jag tror att det ständigt pågående samtalet med Sartre, och hans respons på hennes idéer, tankar och skrivande liksom hennes respons på hans dito, var nödvändiga för Simone. I Mandarinerna, när Lewis undrar varför Anne inte vill stanna hos honom, säger hon något i stil med att kärlek inte är allt, och så tror jag att det var 'i verkligheten' också. Men visst är det roligt att hon fick uppleva kärlekshistorien med Nelson, vid en ålder då hon trodde sig vara för gammal för kärlek och definitivt för sex (och ändå var hon bara fyrtio!)! (Marianne till Margareta och Svante 20/10)
onsdag 2 december 2009
Beauvoir 100 år
Simone de Beauvoir föddes för drygt 100 år sen, den 9 januari 2008. I samband med det bestämde jag mig för att under det närmsta året ha henne som mitt viktigaste lässällskap. Simone de Beauvoir och hennes livskamrat Jean-Paul Sartre (existentialistisk filosof, författare och för många mest känd för att ha tackat nej till Nobelpriset i litteratur) är antagligen 1900-talets mest omtalade par vad gäller såväl kulturen och politiken som samlivet.
Simone de Beauvoirs ord, om att man inte föds till kvinna utan blir det, har öppnat ögonen på många människor världen över. Förutom det banbrytande feministiska verket Det andra könet har hon gett ut sina fantastiskt intressanta memoarer, några filosofiska skrifter, ett flertal skönlitterära verk samt essäer, artiklar, brev, förord och intervjuer. Simone var en person vars liv och verk tycks sammanfalla i ovanligt hög grad. Med en liten överdrift kan man säga att hon skrev sitt liv och levde sitt verk.
Många kvinnor har vittnat om att de känner igen sig i det Beauvoir skriver, men Simones liv och verk är så fascinerande att de kan intressera och berika oss oavsett om vi är kvinnor eller män, oavsett om vi känner oss besläktade med henne eller inte och oavsett vår specifika situation. Visst finns det i Det andra könet sådant som framstår som väldigt tidsbundet, men det vore väl märkligt om det inte var så; vi lever alla i en viss tid, i en viss kultur, med en viss bakgrund. Vad som emellertid är så fängslande med Simone de Beauvoir är hur oerhört aktuella hennes tankar i stort ändå är.
Under 2008 uppmärksammades Simone med många skrifter och konferenser. År 2010 är det 100 år sedan Simones syster, Hélène de Beauvoir, föddes. Det kommer bland annat att anordnas minnesevenemang i Italien, där Hélène och hennes man bodde under många år.
Jag har haft glädjen att träffa Hélène tre gånger, en gång på en bokhandel i Strasbourg och två gånger hemma hos henne i den lilla alsaciska byn Goxwiller. Hélène de Beauvoir är i stort sett okänd i Sverige. Hon var en konstnär som ständigt sökte sig framåt, som medvetet vägrade att stelna i en viss form. Hennes liv blev inte likt hennes systers, men också Hélène var en mycket passionerad och frihetstörstande människa, med stort engagemang i tidens sociala och politiska frågor.
För att få respons på mina tankar mejlade jag till en god vän, som emellanåt skickade mig reaktioner på en del av det jag skrivit. Jag fick också några brev från hennes man, även han en god vän. Samtidigt förde jag för mig själv en kommenterande läsedagbok. Några bekanta läste senare valda stycken, och uppmuntrad av deras kommentarer bestämde jag att ge ut texten.
Den här boken är således en blandning av den spontana korrespondensen och mina lässammanfattningar med kommentarer. Texten är inte tematiskt uppbyggd, följer ingen på förhand bestämd disposition, utan tankar kring litteratur, konst, feminism, filosofi och politik löper fram och tillbaka; ett påstående eller en tanke leder till mer läsning och fler funderingar och så vidare. Jag gör alltså ingen objektiv, täckande genomgång av Simones liv och verk, inte heller kan jag ge annat än en väldigt översiktlig presentation av Hélène.
Mina diskussionskamrater, Margareta Zetterström (skriftställare och översättare) och Svante Svensson (professor i fysik), har accepterat att deras e-brev också finns med i boken, vilket jag är mycket glad över. Deras respons har varit av oerhört stort värde för mig; utan den hade det här läsprojektet inte alls varit lika givande, roligt och utvecklande. I boken ingår också ett par avsnitt som jag tidigare skrivit tillsammans med Lars Andrée.
Att breven och kommentarerna inte skrevs för att publiceras inverkar förstås på stilen. De flesta avsnitt vars innehåll inte har någon direkt anknytning till diskussionen har uteslutits, men några har fått kvarstå. Brev, sammanfattningar och kommentarer kommer i den ordning de skrevs, vilket innebär att tankar ibland återkommer flera gånger. På det sättet vill jag behålla omedelbarheten och visa hur läsandet och funderingarna utvecklas. Det enda som tillkommit i efterhand är noter, kursiveringar av titlar samt översättningar av alla utländska citat. De okursiverade svenska titlarna på utländska verk är översatta av mig eftersom verken ännu inte utkommit på svenska.
Systrarna Beauvoir lyckades skapa sig ett självständigt liv på tvärs mot det som förväntades av dem. De har inspirerat och fortsätter att inspirera mig och många andra. Att mitt år med Simone och Hélène nu är till ända betyder inte att jag är ”färdig” med dem – det blir jag nog aldrig. Min förhoppning är att denna text ska väcka intresse för systrarna Beauvoir och få åtminstone några, kvinnor och män, att fundera vidare.
Simone de Beauvoirs ord, om att man inte föds till kvinna utan blir det, har öppnat ögonen på många människor världen över. Förutom det banbrytande feministiska verket Det andra könet har hon gett ut sina fantastiskt intressanta memoarer, några filosofiska skrifter, ett flertal skönlitterära verk samt essäer, artiklar, brev, förord och intervjuer. Simone var en person vars liv och verk tycks sammanfalla i ovanligt hög grad. Med en liten överdrift kan man säga att hon skrev sitt liv och levde sitt verk.
Många kvinnor har vittnat om att de känner igen sig i det Beauvoir skriver, men Simones liv och verk är så fascinerande att de kan intressera och berika oss oavsett om vi är kvinnor eller män, oavsett om vi känner oss besläktade med henne eller inte och oavsett vår specifika situation. Visst finns det i Det andra könet sådant som framstår som väldigt tidsbundet, men det vore väl märkligt om det inte var så; vi lever alla i en viss tid, i en viss kultur, med en viss bakgrund. Vad som emellertid är så fängslande med Simone de Beauvoir är hur oerhört aktuella hennes tankar i stort ändå är.
Under 2008 uppmärksammades Simone med många skrifter och konferenser. År 2010 är det 100 år sedan Simones syster, Hélène de Beauvoir, föddes. Det kommer bland annat att anordnas minnesevenemang i Italien, där Hélène och hennes man bodde under många år.
Jag har haft glädjen att träffa Hélène tre gånger, en gång på en bokhandel i Strasbourg och två gånger hemma hos henne i den lilla alsaciska byn Goxwiller. Hélène de Beauvoir är i stort sett okänd i Sverige. Hon var en konstnär som ständigt sökte sig framåt, som medvetet vägrade att stelna i en viss form. Hennes liv blev inte likt hennes systers, men också Hélène var en mycket passionerad och frihetstörstande människa, med stort engagemang i tidens sociala och politiska frågor.
För att få respons på mina tankar mejlade jag till en god vän, som emellanåt skickade mig reaktioner på en del av det jag skrivit. Jag fick också några brev från hennes man, även han en god vän. Samtidigt förde jag för mig själv en kommenterande läsedagbok. Några bekanta läste senare valda stycken, och uppmuntrad av deras kommentarer bestämde jag att ge ut texten.
Den här boken är således en blandning av den spontana korrespondensen och mina lässammanfattningar med kommentarer. Texten är inte tematiskt uppbyggd, följer ingen på förhand bestämd disposition, utan tankar kring litteratur, konst, feminism, filosofi och politik löper fram och tillbaka; ett påstående eller en tanke leder till mer läsning och fler funderingar och så vidare. Jag gör alltså ingen objektiv, täckande genomgång av Simones liv och verk, inte heller kan jag ge annat än en väldigt översiktlig presentation av Hélène.
Mina diskussionskamrater, Margareta Zetterström (skriftställare och översättare) och Svante Svensson (professor i fysik), har accepterat att deras e-brev också finns med i boken, vilket jag är mycket glad över. Deras respons har varit av oerhört stort värde för mig; utan den hade det här läsprojektet inte alls varit lika givande, roligt och utvecklande. I boken ingår också ett par avsnitt som jag tidigare skrivit tillsammans med Lars Andrée.
Att breven och kommentarerna inte skrevs för att publiceras inverkar förstås på stilen. De flesta avsnitt vars innehåll inte har någon direkt anknytning till diskussionen har uteslutits, men några har fått kvarstå. Brev, sammanfattningar och kommentarer kommer i den ordning de skrevs, vilket innebär att tankar ibland återkommer flera gånger. På det sättet vill jag behålla omedelbarheten och visa hur läsandet och funderingarna utvecklas. Det enda som tillkommit i efterhand är noter, kursiveringar av titlar samt översättningar av alla utländska citat. De okursiverade svenska titlarna på utländska verk är översatta av mig eftersom verken ännu inte utkommit på svenska.
Systrarna Beauvoir lyckades skapa sig ett självständigt liv på tvärs mot det som förväntades av dem. De har inspirerat och fortsätter att inspirera mig och många andra. Att mitt år med Simone och Hélène nu är till ända betyder inte att jag är ”färdig” med dem – det blir jag nog aldrig. Min förhoppning är att denna text ska väcka intresse för systrarna Beauvoir och få åtminstone några, kvinnor och män, att fundera vidare.
Tankar och reflektioner kring Simone de Beauvoir och Hélène de Beauvoir. Jag har i många år varit fascinerad av systrarna de Beauvoir och nyligen gett ut boken 
