Simone de Beauvoir om Jean-Paul Sartres sista år

”Nu är Du i Din lilla låda; Du kommer inte därifrån och jag kommer inte att förena mig med Dig där: inte ens om man begraver mig intill Dig kommer det att finnas någon förbindelse mellan Din aska och mitt stoft.” Så skriver Simone de Beauvoir i Avsked efter att Jean-Paul Sartre dött.

Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”

Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)

Simone de Beauvoir: Döden ger mening åt vårt liv, men är inte meningen med livet

Först och främst: Gott nytt år!

Döden är verkligen alltid närvarande i Simones de Beauvoirs verk. Hon återkommer till den hela tiden: i sina memoarer, i sina skönlitterära texter, i sina filosofiska verk. Jag tror inte att jag har läst någon annan författare som skrivit så mycket, så intressant och så bra om döden. Hon försöker verkligen förstå dödens betydelse. Jag har varit inne på detta tema tidigare men jag kan inte riktigt lämna det.

Så här vill jag sammanfatta Simones syn på döden: Det finns ingen gud och inget liv efter detta. Döden är alltså det slutliga slutet. Den är oundviklig men ändå skandalös. Vi kan inte förstå den men vi måste acceptera den. Vi måste inse att vi är dödliga, att det är döden som bestämmer oss som människor, men vi ska inte leva med döden som mål. Samtidigt som döden är absurd är det den som ger mening åt vårt liv; just för att vi är dödliga, är varje stund och handling så värdefull. Döden är allmängiltig men samtidigt unik för var och en av oss. Döden = frånvaro, intighet och den kommer alltid vid fel tillfälle. (Marianne till Margareta 31/12)

---

Jag tyckte mycket om att läsa Simone de Beauvoirs självbiografiska serie. Men om döden har jag nog inte så mycket att tillägga. I stort sett vet vi ju hur det är att vara död. Det är precis som innan vi föddes förstås. D.v.s. absolut ingenting, och det är ju inte något att vara särskilt rädd för eftersom man ju inte kommer att uppleva det. Det är ett mirakel att ha fått uppleva denna båge av ljus som livet är. Jag tror vi kommer att kunna beskriva detaljerna i processen så småningom. Vi kommer att få en teori för hur medvetande uppstår och jag är dessutom rätt övertygad om att vi kommer att inse att liv inte är unikt för jorden.

Sen tar det hela slut och då blir det som innan man fanns till. Mer filosofiskt än så är det säkert inte. Om jag har fattat vad Margareta berättat om Sartre och Simone så handlar deras filosofi om just detta: Vad vi gör under tiden från det att vi varit döda före födelsen till tiden då vi är döda efter döden. Döden är normaltillståndet, livet är denna märkvärdiga korta gnista. (Svante till Marianne 4/1)

"Simone de Beauvoir förlikade mig med döden"

I en intervju med Hélène de Beauvoir berättade hon:

Det var Simone som förlikade mig med döden. Hon visar det fruktansvärda med en odödlig människa. Jag är fortfarande väldigt fäst vid livet och jag vill verkligen skapa, men när man har uppnått min ålder kan det vara svårt att anpassa sig till en värld som är så ny. De flesta av mina vänner är yngre än jag och alla har datorer. Jag avskyr datorer och de skrattar åt mig. Jag har faktiskt upplevt 1800-talet, för när vi var på semester hos släktingar på ett slott i Limousin fanns det varken rinnande vatten eller elektricitet där. För oss barn var det fantastiskt; jag minns hur vi gick upp till våra rum med stearinljus i händerna. Vi var lite rädda när vi gick genom korridorerna och vi berättade historier om varulvar för varandra. Det var charmigt för oss barn, men det var hårt för tjänstefolket som måste hämta vatten i fontänen.