Hélènes ungdomsår

Visst var det så att din syster hjälpte dig med din första ateljé?

Hon betalade hyran, för jag hade nästan inga pengar. /.../Jag arbetade förresten ett år på ett studentkafé på kvällarna.

I Paris?

Ja, det var där jag föddes och där tillbringade jag hela min ungdom. På kvällarna serverade jag juice och kaffe och så kunde jag arbeta med konst på dagarna. Först ville jag tjäna mitt uppehälle genom att teckna och arbetade under ett år i en ateljé där man gjorde kyrkfönster. Men efter att ha gjort bilder på Maria och små Jesus-barn en hel dag kunde jag inte måla på kvällen. Jag lärde mig skriva maskin också, när jag under två år arbetade som sekreterare i en annan ateljé, och då insåg jag att det var bättre, att det lämnade mitt sinne öppet för min egen målning. Då hade jag en egen ateljé som var väldigt omodern, kall på vintern och het på sommaren, men som var stor. Där skrev jag på maskin på kvällarna, och på dagarna målade jag. Jag skrev ut avhandlingar och annat, och jag skrev till och med ut Äcklet.

(Intervju med Hélène de Beauvoir)

Simone om Hélènes de Beauvoirs konst

Hélène de Beauvoir poängterar ofta i sin bok att hennes syster Simone de Beauvoir alltid stöttade henne, både som barn och som vuxen.Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur Simone ibland i brev skriver nedlåtande om sin systers konst. Började hon så småningom uppskatta den? (Lässammanfattning av Hélène de Beauvoirs Souvenirs, Minnen, återberättade via Marcelle Routier)

---

I fråga om Hélène de Beauvoirs konst verkar det faktiskt som om Simone ändrar inställning så småningom. De spydiga kommentarer som förekommer i breven till Sartre och Algren är många, men på en konferens i Japan 1966 talar hon på ett mer uppskattande och mindre kategoriskt sätt om kvinnor och skapande, och 1967 illustrerar Hélène La femme rompue. Simone uttalade sig, enligt Monteil, mycket positivt om till exempel Les femmes souffrent, les hommes les juges [Kvinnorna lider, männen dömer dem], som tillkom efter en rättegång, där Hélène engagerade sig i försvaret av en ung kvinna som, efter att ha blivit våldtagen och nekad abort, hade övergivit sitt barn. Det är en effektfull målning, som finns med i Patricia Niedzwieckis bok. Till vänster i förgrunden syns en naken kvinna, i ett fält som ser ut som en iskub. Till höger om henne, i en rad efter varandra, står fyra män i domarkläder – fotsida mörkröda kappor med långa vida ärmar, vita kragar och svarta huvudbonader. De pekar anklagande finger åt kvinnan, som står där lite hopkrupen och försöker skydda sin nakenhet med armarna. Längst upp i vänstra hörnet sitter en annan kvinna hopkrupen, också hon naken. Från en gallerförsedd fönsterglugg tränger dagsljus in och man kan ana blommor – den strimma hopp som Hélène alltid för in i sina verk. (Lässammanfattning av Claudine Monteils Les soeurs Beauvoir, Systrarna Beauvoir)

Hélène de Beauvoir har alltid vägrat att följa de olika trender som råder inom konsten. Om det är modernt att måla abstrakt vill hon hellre fånga vardagliga scener, ska man ägna sig åt perspektivmåleri blir hon mera abstrakt.

"Simone de Beauvoir förlikade mig med döden"

I en intervju med Hélène de Beauvoir berättade hon:

Det var Simone som förlikade mig med döden. Hon visar det fruktansvärda med en odödlig människa. Jag är fortfarande väldigt fäst vid livet och jag vill verkligen skapa, men när man har uppnått min ålder kan det vara svårt att anpassa sig till en värld som är så ny. De flesta av mina vänner är yngre än jag och alla har datorer. Jag avskyr datorer och de skrattar åt mig. Jag har faktiskt upplevt 1800-talet, för när vi var på semester hos släktingar på ett slott i Limousin fanns det varken rinnande vatten eller elektricitet där. För oss barn var det fantastiskt; jag minns hur vi gick upp till våra rum med stearinljus i händerna. Vi var lite rädda när vi gick genom korridorerna och vi berättade historier om varulvar för varandra. Det var charmigt för oss barn, men det var hårt för tjänstefolket som måste hämta vatten i fontänen.

Hoppet viktigt tema i Hélène de Beauvoirs konst

I många av Hélènes verk, oavsett om det är en målning eller en teckning eller ett grafiskt blad, förekommer djur – det kan vara en tupp, en get, en häst, en uggla, en tiger, en fisk, en tjur, och vanligast av allt en påfågel eller ett lejon. Ofta finns där också en blomma eller ett träd. Till och med på de tavlor som skildrar förtryck av olika slag är naturen i regel närvarande. Ett exempel är A fond de cale, Längst ner i fängelsehålan. Det är en scen från Togo. Till höger tre slavar med kedjor runt halsen, handlederna och fotlederna, till vänster en slav utan kedjor, som försöker att fly sin väg. I bakgrunden hoppet om något bättre: det fria livet, en båt med två män, en ö med träd och en flock med fåglar. (Lässammanfattning av Patricia Niedzwieckis Beauvoir peintre, Beauvoir målare)