Friheten

Apropå skillnaden mellan Sartres och Beauvoirs frihetsbegrepp: I De bästa åren skriver Simone följande:

"Beträffande friheten - sådan som Sartre definierade den: inte en stoisk resignation utan ett aktivt överskridande av det givnas gränser - hävdade jag att människorna inte lever under likvärdiga omständigheter: vilka möjligheter att aktivt överskrida sin situations gränser har en kvinna som är instängd i ett harem? Också den formen av instängdhet kan upplevas på olika sätt, menade Sartre. Det dröjde länge innan jag gav med mig, och när jag väl gjorde det skedde det utan övertygelse. I själva verket hade jag rätt. /.../

Simone betonar betydelsen av den situation man befinner sig i, och som jag uppfattar det är et just det som genomsyrar Det andra könet. /.../ Vad jag förstår gör Sartre inte denna distinktion utan definierar friheten endast utifrån den första, mer abstrakta, aspekten, d.v.s. utan att beakta människors olika förutsättningar.
(Marianne till Margareta 2/12)

Jag ser ingen principiell skillnad mellan Sartres och Simones syn i detta avseende. I Sartres fakticitets-begrepp ryms ju allt sådant som är oss faktiskt givet från början och som vi inte kan ändra på (kön, ras, genetiskt arv, klass, nationalitet, föräldrar etc.). Däremot fick hans filosofiska utläggningar ofta en teoretisk och abstrakt prägel. Simones stora bidrag är, menar jag, hennes analys av det konkreta 'kvinnoskapet' både i social och biologisk mening.
(Margareta till Marianne 3/12)

I Varat och intet beskriver Sartre friheten som absolut. Även om en annan människa försöker att förhindra min frihet, är jag fri att bestämma hur jag ska handla i den situationen. Han skriver också, tror jag, att jag kan välja att vända situationen mot den som inskränker min frihet. Det anser Beauvoir vara idealistiskt. Hon tycker i stället att den typ av frihet Sartre beskriver är något som förutsätter att parterna är jämspelta. Hon anser att Sartres tal om att slaven är lika fri som slavägaren, att den torterade är lika fri som torteraren bara är en tankens frihet - slaven och den torterade är fysiskt helt i händerna på sina plågoandar. Minf rihet bygger på andras frihet och därmed kan också andra inskränka på min frihet, alltså kan man inte tala om någon absolut frihet.
(Marianne till Marareta 18/12)

Frihet och existens

I Andras blod anser Jean att man ska respektera allas frihet, men han har samvetskval när han låter andra ta sina egna beslut. När man gör sitt ”fria” val inkräktar man ofta på andras liv genom att många val på något sätt påverkar andras liv. Om Jean erkänner andras frihet, har han då ansvar för att de väljer på ett sådant sätt att de till exempel dödas? Vilket är alltså mitt ansvar i förhållande till andras frihet?
(Marianne till Margareta 1/4)

Vad jag vänder mig mot är en tendens i dag att beskriva välbärgade kvinnors shoppingorgier och totalegoistiska beteenden i andra avseenden som höjden av frigörelse! Något mer tycker jag nog att kvinnor bör kräva, och då menar jag sådant som inflytande över samhällsutvecklingen och de verkligt stora frågorna. Självklart måste skitpatriarkatets fängelse krossas men inte bara på så sätt att kvinnor okritiskt övertar även männens dåliga vanor.
(Margareta till Marianne 17/6)

Just nu har jag gett mig i kast med För en tvetydighetens moral. Det är inte lätt, alls inte lätt. Men intressant – trots att jag inte fullt ut förstår allt. Alltså, jag förstår på något sätt, men jag är inte kapabel att redogöra för vad jag förstår. Förstår du? /…/ Genom hela boken löper tanken om att den princip vi som människor bör följa är att alltid sträva efter friheten, vår egen frihet och andras frihet. Jag avskyr "ändamålet helgar medlen" och där är också Beauvoir väldigt tydlig: människan ska inte vara ett medel utan ett mål. Det finns ingen absolut objektiv sanning, som gör att man kan rättfärdiga allt möjligt för att nå dit, varken något politiskt system eller någon religiös tro. Berättigandet för människans existens ligger i de andra människornas existens.
(Marianne till Margareta 25/11)

Andras blod

I direkt anslutning till frågan om vårt ansvar diskuteras människans frihet.Om man anser att andras frihet ska respekteras, varför får man då samvetskval om man undviker att ingripa när andra tar beslut som inte är bra? Hur mycket ska man acceptera att ens fria val inkräktar på andra människors liv?
(Lässammanfattning Andras blod)

Beauvoir lyckas också skapa spänning och intresse genom att vi aldrig får veta allt på en gång, utan en pusselbit läggs till en annan. Dessutom väcker boken många tankar. Vad anser du om bokens motto: "Varje människa är ansvarig för allt inför alla"? Är inte dessa Dostojevskijs ord lite av en övermänniskotanke? Att avhända sig allt ansvar och ta på sig allt ansvar är väl i grunden ungefär samma sak, nämligen att tillmäta sig själv en oerhört stor betydelse? Nästan som grekernas hybris?
(Marianne till Margareta 31/3)

Jag känner igen andemeningen i denna sats från någon av Sartres böcker, troligen Existentialismen är en humanism. För mig är det ett slags sammanfattning av Jesu budskap i evangelierna. Att varje människa har tt ansvar för sina medmänniskor och att det gäller att i varje lidande människa känna igen Kristus. Jag menar alltså att det är motsatsen till hybris./.../ Och denna formulering kan säkert också användas för mycket fula syften, Bush menar sig ju göra en god gärning med sina krig.
(Margareta till Marianne 1/4)

Men om man, som Dostojevskij skriver, är ansvarig för ALLT inför ALLA, måste det väl krocka med tanken om människans frihet? /.../ Om Jean erkänner andras frihet, har han då ansvar för att de väljer på ett sådant sätt att de till exempel dödas? Vilket är alltså mitt ansvar i förhållande till andras frihet?
(Marianne till Margareta 1/4)

Frihet och kärlek

Den pakt som alltid tas som exempel när man vill tala om friheten i Simones och Jean-Pauls förhållande, kan man ju faktiskt också se som exempel på en inskränkning av friheten! Överenskommelsen innebär ju att de på förhand bestämt att deras kärlek är nödvändig och att andra förhållanden endast är tillfälliga. Det innebär då att Nelson aldrig skulle ha kunnat vara en nödvändig kärlek för Simone, oavsett om det hade utvecklats annorlunda, han skulle ha varit tvungen att finna sig i att vara den tillfälliga, icke nödvändiga.

Jag menar inte att Simone inte ville välja Sartre – det ville hon säkert, även om vi inte kan vara säkra på av vilka skäl – utan det väsentliga är att jag plötsligt såg på pakten på ett helt nytt sätt. Friheten var ju så viktig i Beauvoirs och Sartres liv, och så gör de en överenskommelse som de facto i förväg bestämmer hur de ska se på framtiden! De förnekar ödet men talar om sitt förhållande med varandra som om det vore ödesbestämt. (Marianne till Margareta 13/12)

---

Jag känner mig främmande för den syn på frihet och kärlek som du refererar till. Om kärlek aldrig kan innefatta ett lite längre tidsperspektiv utan att för den skull svära mot frihetens princip blir ju inte bara livslånga kärleksförhållanden utan även barnafödande och föräldraskap en omöjlighet. Som förälder förbinder man sig ju att älska barnet och inte överge det för mycket lång tid framåt, i regel livet ut. Beslutet att skaffa barn är i själva verket bland det modigaste beslut en människa kan fatta, ett språng rakt ut i det okända. Är inte det ett slags frihetshandling? Därtill laddat med ångest, precis som hos Kierkegaard – och Sartre. (Margareta till Marianne 14/12)

---

Jag skulle vilja återkomma till frihetsbegreppet. Pakten mellan Sartre och Beauvoir innebar att de på förhand bestämde vilken typ av känslor som skulle förekomma mellan dem och andra personer; i pakten ligger inbakat att Nelson Algren aldrig kan bli en nödvändig kärlek för Simone eftersom Jean-Paul redan har den rollen. De har sina tillfälliga kärlekar men förnekar dessa att bli betydande, vilket inte bara är en inskränkning i deras egen frihet utan också i de tillfälliga kärlekarnas. (Marianne till Margareta 18/12)

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Det andra könet är till stor del en bok om frihet och icke-frihet. Beauvoirs analys av moderskapets och äktenskapets inverkan på kvinnornas liv måste ha varit revolutionerande. Genom att hon visar hur mannen alltid uppfattas som normen, den som står för det universella, och hur kvinnor som grupp, i motsats till män, inte tillåts vara subjekt, påstår hon något så oerhört som att kvinnors situation skulle kunna vara annorlunda. /...../ Ojämlikheten innebär också att den underordnade partens situation inverkar på hennes egen syn på friheten. Hon finner sig i sin situation och medverkar till att systemet upprätthålls. (Ur lässammanfattningen av Det andra könet.)