lördag 9 januari 2010

Simone de Beauvoir om Jean-Paul Sartres sista år

”Nu är Du i Din lilla låda; Du kommer inte därifrån och jag kommer inte att förena mig med Dig där: inte ens om man begraver mig intill Dig kommer det att finnas någon förbindelse mellan Din aska och mitt stoft.” Så skriver Simone de Beauvoir i Avsked efter att Jean-Paul Sartre dött.

Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”

Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar