Ja, Sagan är inte precis någon som en naturvetenskapligt intresserad "mec" från skogarna i Västmanland kan identifiera sig med. Och hela intresset för dyra bilar och köret tycks mig infantilt om jag får säga det rent ut.
/...../
Alkoholen däremot tror jag har en mycket enklare förklaring. Författare har ett ensamt jobb och om man då tjänar mycket pengar /...../ är det lätt hänt att vederbörande sitter och tar sig tutingar här och där, och eftersom alkohol är en beroendeskapande substans så fastnar folk lätt. Dessutom är alkohol förrädiskt eftersom beroendet kommer smygande. Det är därför som alkoholskadorna inte bara är proportionella mot totalkonsumtionen utan växer superlinjärt.
/...../
Typiskt är också Sagans tubbande av Sartre att dricka mera. Hon ser inte drunknandet och njur- och leverskador – att hon bidrar till att ha ihjäl Sartre – utan ser förmodligen Simone som hjärtlös när hon hindrar Sartre från att ha det hans hjärnsystem ropar efter: mer sprit.
(Svante till Marianne 8/11)
torsdag 23 september 2010
söndag 19 september 2010
Sex and the city
Jag såg inte heller Sex and the city när det gick på teve, men jag har kolleger som tittade på det. Vad jag förstår handlar det om en grupp självständiga storstadskvinnor som lever på ett sätt som man vanligtvis förknippar med män, och jag tror att det är just den kombinationen (kvinnor – fri sexualitet) som gjort serien så populär att den nu också blivit film. Kvinnors sexualitet är nog fort-farande lite tabu till och med i den ”frigjorda” västvärlden (jag tycker faktiskt att inställningen nu är betydligt prydare och mer fördömande också här i Sverige än den var när jag var universitetsstudent på 1970-talet). Många kvinnor drömmer nog om att vara lika fria som män men vågar inte vara det, och då kanske det känns skönt att titta på Sex and the city. Men som sagt, jag har aldrig sett programmet så jag gör bara ett antagande.
Jag läste med intresse vad Malena Rydell skriver i DN i dag , om Engels bok om familjen. Men jag håller inte alls med henne när hon påstår att Engels ord om att kvinnans frigörelse kräver hennes deltagande i produk-tionen inte håller. Jag anser att Engels har helt rätt där – det är genom att vara en aktiv del i samhällslivet som människan får inflytande. Självständighet kräver ekonomiskt oberoende. Men det betyder inte att det räcker med det: kvinnans yrkesarbete är en nödvändig förutsättning för hennes frigörelse, men det är inte tillräckligt. Mannen måste också ta ett lika stort ansvar för barn och hem som kvinnan traditionellt har gjort, precis som du skrev i ett mejl för ett tag sedan. Annars blir det bara ett dubbelarbete för kvinnan, och att många kvinnor då väljer att arbeta deltid eller lockas av talet om vårdnadsbidrag är kanske inte så konstigt.
Simone de Beauvoir skriver förvisso väldigt nedvärderande om barnafödande; hon listar upp många hemskheter som den kvinnliga biologin för med sig och framställer dem som defekter. Claudine Monteil berättar i Söndagarna med Simone att Beauvoir blev illa berörd när barn diskuterades och att hon ansåg att feminister inte skulle ha barn. Monteil beskriver också Beauvoirs negativa reaktion när några av de MLF-kvinnor som skulle medverka i ett nummer av Les Temps modernes [Moderna tider] beskrev glädjen i moderskapet. Monteil förklarar Beauvoirs reaktion på följande sätt: ”Men på 70-talet, när allt dög som argument för att förlöjliga våra aktioner, kunde jag förstå Simones irritation. Sedan årtusenden hade kvinnans roll begränsats till moderskapet. På det sättet hoppades männen kunna hålla kvar oss i hemmet. Ett ifrågasättande av detta att moderskapet alltid skulle komma i första hand var absolut nödvändigt. 1974 kunde en alltför uttalad lovsång till moderskapet vändas mot våra krav.” Och jag tycker att det är detta det handlar om, att inte bli slav under biologin. (Sedan kan man förstås tycka att Simones förhållande till kroppen överhuvudtaget är konfliktfyllt. Tänk bara på hur tidigt hon tycker att hon blir gammal! En hel del av Beauvoirs påståenden som har med kropp och sexualitet att göra känns väldigt förlegade i dag men var chockerande 1949.)
Vad är det för förändring som krävs, frågar sig Nina Björk i Under det rosa täcket. ”Är det verkligheten, vad kvinnor och män gör under sina dagar, vilka uppgifter de utför, vilka arbeten de har eller inte har, hur mycket pengar de tjänar, hur stor makt de har politiskt och ekonomiskt – eller är det värderingen av denna verklighet som ska förändras, vilka arbeten och vilka uppgifter som anses viktiga och värdefulla, vad som överhuvudtaget ska definieras som ’att ha makt’?” Jag skulle vilja säga att det krävs förändring på båda planen: både män och kvinnor bör ta ansvar för hem och barn samt ha ett arbete och vara ekonomiskt oberoende, och värderingen av olika arbeten bör ses över ordentligt. Jag blir ledsen över alla dessa unga män och kvinnor, 20 – 30 år gamla, som lever i ett ojämlikt förhållande. Jag håller med Bitterfittan: Det är underligt att inte fler män förstår vad de skulle vinna på en mer jämställd relation. ”Det måste gå att älska och leva mer jämlikt. Det måste gå att befria kärleken från skitpatriarkatets fängelse.”
”När en kvinna blir mor är det naturligtvis ett biologiskt skeende. Men innebörden och upplevelsen av detta biologiska skeende är inte givna av naturen”, skriver Nina Björk, och Simone de Beauvoir skriver i Det andra könet att biologin inte ”skulle utgöra ett förutbestämt öde”.
(Marianne till Margareta 17/6)
Jag läste med intresse vad Malena Rydell skriver i DN i dag , om Engels bok om familjen. Men jag håller inte alls med henne när hon påstår att Engels ord om att kvinnans frigörelse kräver hennes deltagande i produk-tionen inte håller. Jag anser att Engels har helt rätt där – det är genom att vara en aktiv del i samhällslivet som människan får inflytande. Självständighet kräver ekonomiskt oberoende. Men det betyder inte att det räcker med det: kvinnans yrkesarbete är en nödvändig förutsättning för hennes frigörelse, men det är inte tillräckligt. Mannen måste också ta ett lika stort ansvar för barn och hem som kvinnan traditionellt har gjort, precis som du skrev i ett mejl för ett tag sedan. Annars blir det bara ett dubbelarbete för kvinnan, och att många kvinnor då väljer att arbeta deltid eller lockas av talet om vårdnadsbidrag är kanske inte så konstigt.
Simone de Beauvoir skriver förvisso väldigt nedvärderande om barnafödande; hon listar upp många hemskheter som den kvinnliga biologin för med sig och framställer dem som defekter. Claudine Monteil berättar i Söndagarna med Simone att Beauvoir blev illa berörd när barn diskuterades och att hon ansåg att feminister inte skulle ha barn. Monteil beskriver också Beauvoirs negativa reaktion när några av de MLF-kvinnor som skulle medverka i ett nummer av Les Temps modernes [Moderna tider] beskrev glädjen i moderskapet. Monteil förklarar Beauvoirs reaktion på följande sätt: ”Men på 70-talet, när allt dög som argument för att förlöjliga våra aktioner, kunde jag förstå Simones irritation. Sedan årtusenden hade kvinnans roll begränsats till moderskapet. På det sättet hoppades männen kunna hålla kvar oss i hemmet. Ett ifrågasättande av detta att moderskapet alltid skulle komma i första hand var absolut nödvändigt. 1974 kunde en alltför uttalad lovsång till moderskapet vändas mot våra krav.” Och jag tycker att det är detta det handlar om, att inte bli slav under biologin. (Sedan kan man förstås tycka att Simones förhållande till kroppen överhuvudtaget är konfliktfyllt. Tänk bara på hur tidigt hon tycker att hon blir gammal! En hel del av Beauvoirs påståenden som har med kropp och sexualitet att göra känns väldigt förlegade i dag men var chockerande 1949.)
Vad är det för förändring som krävs, frågar sig Nina Björk i Under det rosa täcket. ”Är det verkligheten, vad kvinnor och män gör under sina dagar, vilka uppgifter de utför, vilka arbeten de har eller inte har, hur mycket pengar de tjänar, hur stor makt de har politiskt och ekonomiskt – eller är det värderingen av denna verklighet som ska förändras, vilka arbeten och vilka uppgifter som anses viktiga och värdefulla, vad som överhuvudtaget ska definieras som ’att ha makt’?” Jag skulle vilja säga att det krävs förändring på båda planen: både män och kvinnor bör ta ansvar för hem och barn samt ha ett arbete och vara ekonomiskt oberoende, och värderingen av olika arbeten bör ses över ordentligt. Jag blir ledsen över alla dessa unga män och kvinnor, 20 – 30 år gamla, som lever i ett ojämlikt förhållande. Jag håller med Bitterfittan: Det är underligt att inte fler män förstår vad de skulle vinna på en mer jämställd relation. ”Det måste gå att älska och leva mer jämlikt. Det måste gå att befria kärleken från skitpatriarkatets fängelse.”
”När en kvinna blir mor är det naturligtvis ett biologiskt skeende. Men innebörden och upplevelsen av detta biologiska skeende är inte givna av naturen”, skriver Nina Björk, och Simone de Beauvoir skriver i Det andra könet att biologin inte ”skulle utgöra ett förutbestämt öde”.
(Marianne till Margareta 17/6)
Under det rosa täcket
Jag trodde Nina Björks Under det rosa täcket, som jag precis läst, skulle vara ytlig och pladdrig men fann den mycket intressant och välskriven. Resonemangen är både viktiga och klargörande, både vad gäller formandet av våra könsroller och vidmakthållandet eller avvisandet av dem.
Under läsningen studsade jag till flera gånger inför olika citat. Ta till exempel Yrsa Stenius grodor om att Beauvoir hade en androgyn personlighet, att hon var okvinnlig och liknande, att "Simone de Beauvoir levde hårt ideologiserat på en livslögn: Att familj och barn inte var för henne, att hennes livsuppgift var en annan". Vadå!? Lever man i en livslögn om man inte önskar sig det som Stenius önskar sig? Kan en kvinna alltså inte välja ett intellektuellt liv i stället för barn?
(Marianne till Margareta 20/4)
Under läsningen studsade jag till flera gånger inför olika citat. Ta till exempel Yrsa Stenius grodor om att Beauvoir hade en androgyn personlighet, att hon var okvinnlig och liknande, att "Simone de Beauvoir levde hårt ideologiserat på en livslögn: Att familj och barn inte var för henne, att hennes livsuppgift var en annan". Vadå!? Lever man i en livslögn om man inte önskar sig det som Stenius önskar sig? Kan en kvinna alltså inte välja ett intellektuellt liv i stället för barn?
(Marianne till Margareta 20/4)
måndag 16 augusti 2010
Recension: Läsvärt om Beauvoir av tidigare Sundsvallsbo
Läs Åke Johanssons recension i Sundsvalls tidning.
"Den 9 januari år 2008 var det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes och samma dag tog Marianne Fors det beslut som så småningom ledde fram till denna bok. Hon bestämde sig då för att under ett år 'ha henne som sitt viktigaste lässällskap'. /.../
Resultatet visar att det var en alldeles utmärkt idé att göra en bok av ett år med systrarna Beauvoir. Man kunde tänka sig att för en läsare som inte är särskilt bekant med Beauvoirs skulle läsningen kännas svår och bli ointressant. Men det är snarare tvärtom. Kunskapen och bildningen imponerar, men kanske ännu mer den språkliga förmågan, intensiteten i texterna, som dessutom tjänar på den snabba växlingen mellan mejl, dagboksanteckningar och intervjuer. Författaren skapar ett sådant intresse att den för många läsare kommer att fungera som inkastare in till bibliotek eller antikvariat för ytterligare läsning.
Marianne Fors låter i sina dagboksanteckningar ofta resonemang från läsandet speglas i svensk debatt femtio år senare. Mycket är förändrat, men mycket återstår att göra och för Marianne Fors är det tydligt att de stora frågorna som diskuteras, om kvinnans frigörelse, om rättvisa och jämlikhet fortfarande är i högsta grad aktuella. /.../
Texterna om systern Helene, som bland annat utgörs av intervjuer som Marianne gjort under tiden hon bodde i Frankrike, skapar dessutom ytterligare ett utkiksfönster inför de samtal som förs i övriga texter. Förutom att de också presenterar en konstnär, relativt känd i andra europeiska länder, men som ännu inte presenterats i Sverige. Även här rör det sig om ett jubileum, då det i år är precis 100 år sedan Helene föddes."
Åke Johansson i Sundsvalls Tidning 16/8 2010
"Den 9 januari år 2008 var det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes och samma dag tog Marianne Fors det beslut som så småningom ledde fram till denna bok. Hon bestämde sig då för att under ett år 'ha henne som sitt viktigaste lässällskap'. /.../
Resultatet visar att det var en alldeles utmärkt idé att göra en bok av ett år med systrarna Beauvoir. Man kunde tänka sig att för en läsare som inte är särskilt bekant med Beauvoirs skulle läsningen kännas svår och bli ointressant. Men det är snarare tvärtom. Kunskapen och bildningen imponerar, men kanske ännu mer den språkliga förmågan, intensiteten i texterna, som dessutom tjänar på den snabba växlingen mellan mejl, dagboksanteckningar och intervjuer. Författaren skapar ett sådant intresse att den för många läsare kommer att fungera som inkastare in till bibliotek eller antikvariat för ytterligare läsning.
Marianne Fors låter i sina dagboksanteckningar ofta resonemang från läsandet speglas i svensk debatt femtio år senare. Mycket är förändrat, men mycket återstår att göra och för Marianne Fors är det tydligt att de stora frågorna som diskuteras, om kvinnans frigörelse, om rättvisa och jämlikhet fortfarande är i högsta grad aktuella. /.../
Texterna om systern Helene, som bland annat utgörs av intervjuer som Marianne gjort under tiden hon bodde i Frankrike, skapar dessutom ytterligare ett utkiksfönster inför de samtal som förs i övriga texter. Förutom att de också presenterar en konstnär, relativt känd i andra europeiska länder, men som ännu inte presenterats i Sverige. Även här rör det sig om ett jubileum, då det i år är precis 100 år sedan Helene föddes."
Åke Johansson i Sundsvalls Tidning 16/8 2010
torsdag 8 juli 2010
Recension: Marianne Fors, Ett år med systrarna Beauvoir
Amanda Gräns recension i Tidningen Kulturen
"Marianne Fors blandar kommentarer kring läsningen med egna sammanfattningar av ett urval av Simone de Beauvoirs verk. Samtidigt pågår en mejlkorrespondens mellan henne och vännerna Margareta Zetterström och Svante Svensson.
Samtalen rör sig kring feminism, frihet och moral bland annat. Delar av korrespondensen finns publicerad i boken.
Som enhetlig bok betraktad fungerar det inte riktigt. Läsningen blir allt för långrandig och seg. Texterna kan dock fungera som ett exempel på ett mer aktivt läsande och hur en diskussion kring litteratur kan se ut.
Det ges boktips och hänvisas vidare till intressanta artiklar.
Det får mig att tänka på fenomenet med bokklubbar, som verkar ha fått något av en renässans på sistone."
Amanda Gräns i Tidningen Kulturen 8/7 2010
"Marianne Fors blandar kommentarer kring läsningen med egna sammanfattningar av ett urval av Simone de Beauvoirs verk. Samtidigt pågår en mejlkorrespondens mellan henne och vännerna Margareta Zetterström och Svante Svensson.
Samtalen rör sig kring feminism, frihet och moral bland annat. Delar av korrespondensen finns publicerad i boken.
Som enhetlig bok betraktad fungerar det inte riktigt. Läsningen blir allt för långrandig och seg. Texterna kan dock fungera som ett exempel på ett mer aktivt läsande och hur en diskussion kring litteratur kan se ut.
Det ges boktips och hänvisas vidare till intressanta artiklar.
Det får mig att tänka på fenomenet med bokklubbar, som verkar ha fått något av en renässans på sistone."
Amanda Gräns i Tidningen Kulturen 8/7 2010
lördag 19 juni 2010
Att måla är att våga
I juni i år skulle Hélène de Beauvoir ha fyllt 100 år. Här i Sverige är hon i stort sett okänd. Hennes drygt två år äldre syster, Simone de Beauvoir, är däremot välkänd, och Hélène har tyvärr fått stå i sin storasysters skugga.
Precis som sin syster kom Hélène att välja ett skapande yrke, men där Simone valde litteraturen och filosofin valde Hélène konsten. Båda systrarna var engagerade i tidens sociala frågor; Simones ord och Hélènes bilder sammanfattar många av tidens händelser och tankar. En hjärtefråga för dem båda var kampen för kvinnans rättigheter. När Simone de Beauvoir 1949 gav ut Det andra könet, bodde Hélène och hennes man Lionel de Roulet - för övrigt en av Jean-Paul Sartres elever - i Casablanca, där Hélène med iver kastade sig över sin systers bok. Men hon blev besviken över att Simone skrev så lite om kvinnliga konstnärer.
Läs hela artikeln i tidningen kulturen.
Precis som sin syster kom Hélène att välja ett skapande yrke, men där Simone valde litteraturen och filosofin valde Hélène konsten. Båda systrarna var engagerade i tidens sociala frågor; Simones ord och Hélènes bilder sammanfattar många av tidens händelser och tankar. En hjärtefråga för dem båda var kampen för kvinnans rättigheter. När Simone de Beauvoir 1949 gav ut Det andra könet, bodde Hélène och hennes man Lionel de Roulet - för övrigt en av Jean-Paul Sartres elever - i Casablanca, där Hélène med iver kastade sig över sin systers bok. Men hon blev besviken över att Simone skrev så lite om kvinnliga konstnärer.
Läs hela artikeln i tidningen kulturen.
torsdag 15 april 2010
Recension: Ett år med systrarna Beauvoir
Anna Morvalls recension i FiB
"Ett år med systrarna Beauvoir innehåller brev och texter med reflektioner över huvudsakligen Simone de Beauvoirs liv och verk, utifrån Fors eget intensiva läsande av henne under ett års tid. /.../
Intressant hos Fors, för övrigt också tydlig i Åsa Mobergs Simone och jag (1997), är den starka författarnärvaron. De är lika mycket biografier som reflektioner kring Fors respektive Moberg själva. I båda fallen står författarnas egna tolkningar och relationer till Beauvoir i centrum.
Möjligen berättar detta något om feminismens stora bidrag till vetenskapsteorin: Att det är omöjligt att säga något om något eller någon annan utan att samtidigt också säga något om sig själv. Att ta den devisen på allvar gör att en författares text om Beauvoir kanske till och med blir ointressant om den gör det i för låg utsträckning. Beauvoirs stora bidrag till feminismen är ju reflektionen över den egna könspositionen: hur den begränsar och vad den gör oss till.
I Fors bok har Jean-Paul Sartre en central roll. Relationen mellan Beauvoir och Jean-Paul är ständigt invävd i diskussioner om Beauvoirs egna verk. På ett sätt är det tröttsamt: varför ska kvinnors liv ständigt relateras till männen omkring dem — och i värsta fall förklaras genom männen? Men kanske är det snarare en konsekvens av Beauvoirs verk: att de sätter det egna livet och dess förutsättningar i fokus. /.../
Fors gör dessutom en poäng av självständigheten i Beauvoirs filosofi gentemot Jean-Pauls. Beauvoir nedvärderade gärna sin egen insats till förmån för Jean-Pauls inflytande, men Fors vill uppvärdera henne. Beauvoir är på många sätt självständig, till exempel i sina ställningstaganden kring begränsningarna i människans frihet som hos henne alltid är kopplad till sociala förhållanden.
Undrar du nu varför jag har kallat Sartre för Jean-Paul och Simone för Beauvoir? Läs boken, så får du se!"
Anna Morvall i Folket i Bild/Kulturfront nr 4 2010
"Ett år med systrarna Beauvoir innehåller brev och texter med reflektioner över huvudsakligen Simone de Beauvoirs liv och verk, utifrån Fors eget intensiva läsande av henne under ett års tid. /.../
Intressant hos Fors, för övrigt också tydlig i Åsa Mobergs Simone och jag (1997), är den starka författarnärvaron. De är lika mycket biografier som reflektioner kring Fors respektive Moberg själva. I båda fallen står författarnas egna tolkningar och relationer till Beauvoir i centrum.
Möjligen berättar detta något om feminismens stora bidrag till vetenskapsteorin: Att det är omöjligt att säga något om något eller någon annan utan att samtidigt också säga något om sig själv. Att ta den devisen på allvar gör att en författares text om Beauvoir kanske till och med blir ointressant om den gör det i för låg utsträckning. Beauvoirs stora bidrag till feminismen är ju reflektionen över den egna könspositionen: hur den begränsar och vad den gör oss till.
I Fors bok har Jean-Paul Sartre en central roll. Relationen mellan Beauvoir och Jean-Paul är ständigt invävd i diskussioner om Beauvoirs egna verk. På ett sätt är det tröttsamt: varför ska kvinnors liv ständigt relateras till männen omkring dem — och i värsta fall förklaras genom männen? Men kanske är det snarare en konsekvens av Beauvoirs verk: att de sätter det egna livet och dess förutsättningar i fokus. /.../
Fors gör dessutom en poäng av självständigheten i Beauvoirs filosofi gentemot Jean-Pauls. Beauvoir nedvärderade gärna sin egen insats till förmån för Jean-Pauls inflytande, men Fors vill uppvärdera henne. Beauvoir är på många sätt självständig, till exempel i sina ställningstaganden kring begränsningarna i människans frihet som hos henne alltid är kopplad till sociala förhållanden.
Undrar du nu varför jag har kallat Sartre för Jean-Paul och Simone för Beauvoir? Läs boken, så får du se!"
Anna Morvall i Folket i Bild/Kulturfront nr 4 2010
Tankar och reflektioner kring Simone de Beauvoir och Hélène de Beauvoir. Jag har i många år varit fascinerad av systrarna de Beauvoir och nyligen gett ut boken 
