Recension: Läsvärt om Beauvoir av tidigare Sundsvallsbo

Läs Åke Johanssons recension i Sundsvalls tidning.
"Den 9 januari år 2008 var det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes och samma dag tog Marianne Fors det beslut som så småningom ledde fram till denna bok. Hon bestämde sig då för att under ett år 'ha henne som sitt viktigaste lässällskap'. /.../

Resultatet visar att det var en alldeles utmärkt idé att göra en bok av ett år med systrarna Beauvoir. Man kunde tänka sig att för en läsare som inte är särskilt bekant med Beauvoirs skulle läsningen kännas svår och bli ointressant. Men det är snarare tvärtom. Kunskapen och bildningen imponerar, men kanske ännu mer den språkliga förmågan, intensiteten i texterna, som dessutom tjänar på den snabba växlingen mellan mejl, dagboksanteckningar och intervjuer. Författaren skapar ett sådant intresse att den för många läsare kommer att fungera som inkastare in till bibliotek eller antikvariat för ytterligare läsning.

Marianne Fors låter i sina dagboksanteckningar ofta resonemang från läsandet speglas i svensk debatt femtio år senare. Mycket är förändrat, men mycket återstår att göra och för Marianne Fors är det tydligt att de stora frågorna som diskuteras, om kvinnans frigörelse, om rättvisa och jämlikhet fortfarande är i högsta grad aktuella. /.../

Texterna om systern Helene, som bland annat utgörs av intervjuer som Marianne gjort under tiden hon bodde i Frankrike, skapar dessutom ytterligare ett utkiksfönster inför de samtal som förs i övriga texter. Förutom att de också presenterar en konstnär, relativt känd i andra europeiska länder, men som ännu inte presenterats i Sverige. Även här rör det sig om ett jubileum, då det i år är precis 100 år sedan Helene föddes."

Åke Johansson i Sundsvalls Tidning 16/8 2010

Recension: Marianne Fors, Ett år med systrarna Beauvoir

Amanda Gräns recension i Tidningen Kulturen

"Marianne Fors blandar kommentarer kring läsningen med egna sammanfattningar av ett urval av Simone de Beauvoirs verk. Samtidigt pågår en mejlkorrespondens mellan henne och vännerna Margareta Zetterström och Svante Svensson.

Samtalen rör sig kring feminism, frihet och moral bland annat. Delar av korrespondensen finns publicerad i boken.

Som enhetlig bok betraktad fungerar det inte riktigt. Läsningen blir allt för långrandig och seg. Texterna kan dock fungera som ett exempel på ett mer aktivt läsande och hur en diskussion kring litteratur kan se ut.

Det ges boktips och hänvisas vidare till intressanta artiklar.

Det får mig att tänka på fenomenet med bokklubbar, som verkar ha fått något av en renässans på sistone."

Amanda Gräns i Tidningen Kulturen 8/7 2010

Att måla är att våga

I juni i år skulle Hélène de Beauvoir ha fyllt 100 år. Här i Sverige är hon i stort sett okänd. Hennes drygt två år äldre syster, Simone de Beauvoir, är däremot välkänd, och Hélène har tyvärr fått stå i sin storasysters skugga.

Precis som sin syster kom Hélène att välja ett skapande yrke, men där Simone valde litteraturen och filosofin valde Hélène konsten. Båda systrarna var engagerade i tidens sociala frågor; Simones ord och Hélènes bilder sammanfattar många av tidens händelser och tankar. En hjärtefråga för dem båda var kampen för kvinnans rättigheter. När Simone de Beauvoir 1949 gav ut Det andra könet, bodde Hélène och hennes man Lionel de Roulet - för övrigt en av Jean-Paul Sartres elever - i Casablanca, där Hélène med iver kastade sig över sin systers bok. Men hon blev besviken över att Simone skrev så lite om kvinnliga konstnärer.

Läs hela artikeln i tidningen kulturen.

Recension: Ett år med systrarna Beauvoir

Anna Morvalls recension i FiB

"Ett år med systrarna Beauvoir innehåller brev och texter med reflektioner över huvudsakligen Simone de Beauvoirs liv och verk, utifrån Fors eget intensiva läsande av henne under ett års tid. /.../
Intressant hos Fors, för övrigt också tydlig i Åsa Mobergs Simone och jag (1997), är den starka författarnärvaron. De är lika mycket biografier som reflektioner kring Fors respektive Moberg själva. I båda fallen står författarnas egna tolkningar och relationer till Beauvoir i centrum.

Möjligen berättar detta något om feminismens stora bidrag till vetenskapsteorin: Att det är omöjligt att säga något om något eller någon annan utan att samtidigt också säga något om sig själv. Att ta den devisen på allvar gör att en författares text om Beauvoir kanske till och med blir ointressant om den gör det i för låg utsträckning. Beauvoirs stora bidrag till feminismen är ju reflektionen över den egna könspositionen: hur den begränsar och vad den gör oss till.

I Fors bok har Jean-Paul Sartre en central roll. Relationen mellan Beauvoir och Jean-Paul är ständigt invävd i diskussioner om Beauvoirs egna verk. På ett sätt är det tröttsamt: varför ska kvinnors liv ständigt relateras till männen omkring dem — och i värsta fall förklaras genom männen? Men kanske är det snarare en konsekvens av Beauvoirs verk: att de sätter det egna livet och dess förutsättningar i fokus. /.../
Fors gör dessutom en poäng av självständigheten i Beauvoirs filosofi gentemot Jean-Pauls. Beauvoir nedvärderade gärna sin egen insats till förmån för Jean-Pauls inflytande, men Fors vill uppvärdera henne. Beauvoir är på många sätt självständig, till exempel i sina ställningstaganden kring begränsningarna i människans frihet som hos henne alltid är kopplad till sociala förhållanden.

Undrar du nu varför jag har kallat Sartre för Jean-Paul och Simone för Beauvoir? Läs boken, så får du se!"

Anna Morvall i Folket i Bild/Kulturfront nr 4 2010

Jämställdhetens andra sida

Naturligtvis är det ekonomin som i sista hand avgör könsidentiteten. Det är bara att titta på hur det ser ut idag på Ångströmlaboratoriet i jämförelse med hur det var på gamla Teknikum för 40 år sedan. På den tiden låg en lukt av logement i de salar där det I BÄSTA FALL kunde finnas en eller två kvinnliga studenter på en
grupp av 25. Nu drar det stora tjejgäng genom korridorerna, och det är helt klart att dessa unga kvinnor nog tänker sig ha en stor framtid, när det gäller att bygga Sveriges tekniska framtid. Allt detta är säkert ett resultat av det faktum att deras mödrar arbetar och inte är ekonomiskt totalberoende av en man.

Sen kan man naturligtvis fråga sig hur detta påverkar barnen. Jag antar att om Simone har en svag sida så gäller det säkert hur vi förhåller oss till barnen. Av detta hade hon ingen egen erfarenhet och sådan är trots allt viktig. Som jag ser det kan den frågan bara diskuteras utifrån det perspektivet att jämställdheten inte kan åstadkommas ensidigt. Det gäller alltså inte enbart kvinnornas deltagande i arbetslivet och deras därmed uppnådda ekonomiska oberoende. Den verkligt stora utmaningen rör naturligtvis männens inträde i familjelivet och deras därmed ökade (frivilliga) beroende av hustru och barn.

Jag går och väntar på den skribent som har tid, förmåga och kraft att utreda hur barnen tas in i jämställdheten! Där ligger nämligen nyckeln till jämställdhetens andra sida: männens intåg i familjen. Nu inser jag att jag fått till en jäkla bra titel på en sådan bok: JÄMSTÄLLDHETENS ANDRA SIDA. (Svante till Marianne 6/1)

Är skapande kvinnor lesbiska?

Ett problem under läsningen av Simone de Beauvoir är att det ibland kan vara svårt att säkert avgöra vad som är hennes åsikter och vad som är hennes beskrivningar av hur kvinnan i allmänhet framställs. Det finns en del påståenden som det är svårt att inte reagera mot. Ta det hon skriver om manlig respektive kvinnlig sexualitet till exempel, där den kvinnliga sexualiteten framställs huvudsakligen med negativt laddade begrepp. Och menade hon verkligen på fullt allvar att vaginan ”kan endast bli ett erotiskt centrum genom mannens ingripande”?

Många skapande kvinnor är lesbiska, skriver Beauvoir. ”Det beror inte på att deras sexuella läggning skulle vara en källa till skapande energi eller utgöra ett tecken på denna överlägsna energi; det är snarare så att eftersom de är absorberade av ett seriöst arbete vill de inte slösa bort sin tid vare sig på att spela rollen som kvinna eller att kämpa mot männen.” Är det alltså deras seriösa arbete som gör att de blir lesbiska?


Det förekommer många liknande, märkliga påståenden, som i dag känns förfärligt omoderna. Där är Beauvoir sannerligen fast i tidens gängse åsikter. Här kan man tänka på hennes negativa sätt att tala om kvinnokroppen i stort, och om sådant som har med den att göra, inklusive barnafödande. Men vi får inte glömma att många av de ämnen som Beauvoir diskuterar var tabubelagda, och det faktum att hon över huvud taget behandlar till exempel abort och kvinnans sexualitet är i sig något mycket anmärkningsvärt.

Simone de Beauvoir om Jean-Paul Sartres sista år

”Nu är Du i Din lilla låda; Du kommer inte därifrån och jag kommer inte att förena mig med Dig där: inte ens om man begraver mig intill Dig kommer det att finnas någon förbindelse mellan Din aska och mitt stoft.” Så skriver Simone de Beauvoir i Avsked efter att Jean-Paul Sartre dött.

Det finns inget chockerande i Beauvoirs sätt att dokumentera Sartres krämpor och sjukdomar – hon gör det med värme och kärlek. Hon visar oss en intellektuellt vaken och nyfiken man, en man som accepterar sin åldrande och sjuka kropp utan att för den skull ge upp, en man som kämpar in i det sista. Några månader före sin död uttalar han till exempel sitt stöd för en bojkott av OS i Moskva. Simone älskade mannen, inte bilden/monumentet, och därför har hon inget behov av att idealisera; det är det som gör skildringen så gripande. Sista gången Simone talar med sin livskamrat är den 14 april 1980. Dagen efter avlider han och Avsked avslutas med följande ord: ”Hans död skiljer oss åt. Min död kommer inte att återförena oss. Så är det och det är ändå fint att våra liv följde varandra så länge.”

Sartre tar fel på tider och platser, hittar inte de ord och tankar han vill uttrycka, blir mer och mer beroende av andra. Det intellektuella arbetet, orden, har varit Sartres liv, men under sina sista år kan han varken läsa eller skriva. Eftersom Simone delat i stort sett hela hans liv förstår hon ofta vad han menar, även när han inte riktigt kan uttrycka det, och genom hennes frågor och kommentarer lyckas han formulera sig tydligare. Man kan säga att hon genom dessa samtal ger honom orden tillbaka, och jag läser texten främst som en kärleksförklaring från Simone till hennes livskamrat. (Lässammanfattning av La cérémonie des adieux. Entretiens avec Jean-Paul Sartre, Avsked. Farväl till Sartre)