Simone de Beauvoir: Döden ger mening åt vårt liv, men är inte meningen med livet

Först och främst: Gott nytt år!

Döden är verkligen alltid närvarande i Simones de Beauvoirs verk. Hon återkommer till den hela tiden: i sina memoarer, i sina skönlitterära texter, i sina filosofiska verk. Jag tror inte att jag har läst någon annan författare som skrivit så mycket, så intressant och så bra om döden. Hon försöker verkligen förstå dödens betydelse. Jag har varit inne på detta tema tidigare men jag kan inte riktigt lämna det.

Så här vill jag sammanfatta Simones syn på döden: Det finns ingen gud och inget liv efter detta. Döden är alltså det slutliga slutet. Den är oundviklig men ändå skandalös. Vi kan inte förstå den men vi måste acceptera den. Vi måste inse att vi är dödliga, att det är döden som bestämmer oss som människor, men vi ska inte leva med döden som mål. Samtidigt som döden är absurd är det den som ger mening åt vårt liv; just för att vi är dödliga, är varje stund och handling så värdefull. Döden är allmängiltig men samtidigt unik för var och en av oss. Döden = frånvaro, intighet och den kommer alltid vid fel tillfälle. (Marianne till Margareta 31/12)

---

Jag tyckte mycket om att läsa Simone de Beauvoirs självbiografiska serie. Men om döden har jag nog inte så mycket att tillägga. I stort sett vet vi ju hur det är att vara död. Det är precis som innan vi föddes förstås. D.v.s. absolut ingenting, och det är ju inte något att vara särskilt rädd för eftersom man ju inte kommer att uppleva det. Det är ett mirakel att ha fått uppleva denna båge av ljus som livet är. Jag tror vi kommer att kunna beskriva detaljerna i processen så småningom. Vi kommer att få en teori för hur medvetande uppstår och jag är dessutom rätt övertygad om att vi kommer att inse att liv inte är unikt för jorden.

Sen tar det hela slut och då blir det som innan man fanns till. Mer filosofiskt än så är det säkert inte. Om jag har fattat vad Margareta berättat om Sartre och Simone så handlar deras filosofi om just detta: Vad vi gör under tiden från det att vi varit döda före födelsen till tiden då vi är döda efter döden. Döden är normaltillståndet, livet är denna märkvärdiga korta gnista. (Svante till Marianne 4/1)

Kan kvinnor någonsin vara genialiska? | Simone de Beauvoir i Det andra könet

”Hur skulle kvinnor någonsin ha kunnat vara genialiska när de förvägrats varje möjlighet att utföra något
genialiskt verk”, undrar Simone de Beauvoir i Det andra könet.

Men det finns sådant som är ”genialiskt” men som inte erkänns som sådant (förrän, ibland, långt senare). Mäns insatser har tagits fram medan kvinnors har gömts undan! Dessutom har män ofta tagit åt sig äran av kvinnors verk. För några dagar sedan kunde man i DN läsa om en tavla på en flöjtspelande pojke, målad på 1600-talet. Tidigare har man sagt att tavlan målats av Frans Hals men nu har man upptäckt att det var Judith Leyster som målade den. Samma sak har tydligen hänt med flera av de verk som tillskrivits Frans Hals, och när man insett att de faktiskt målats av Leyster har det hänt att museer tagit ner verken – som om de plötsligt är sämre för att en kvinna målat dem. (Lässammanfattning av Simone de Beauvoirs Det andra könet)

Simone de Beauvoir: Människan som subjekt och objekt

Mottot i Simone de Beauvoirs L'invitée är ett citat från Hegel om att varje medvetande strävar efter att tillintetgöra den andra. Att andra har en existens som är oberoende av henne är precis vad Françoise inte kan hantera, och därför måste hon alltså tillintetgöra Xavière. Kanske man kan jämföra med Sartres ord om att helvetet är de andra.

Att inse att andras medvetande är skilt från ens eget innebär omvänt att ens eget medvetande är skilt från andras. Vi är alltså inte bara subjekt utan också objekt. Det får mig att tänka på s.k. passionsbrott – där är det ju så att en person inte står ut med att den andra är ett självständigt subjekt som realiserar sin frihet, och därför kan man gå så långt som till att ta livet av personen i fråga för att han/hon inte ska kunna leva på ett annat sätt. (Lässammanfattning av L'invité, Den inbjudna)

"Simone de Beauvoir förlikade mig med döden"

I en intervju med Hélène de Beauvoir berättade hon:

Det var Simone som förlikade mig med döden. Hon visar det fruktansvärda med en odödlig människa. Jag är fortfarande väldigt fäst vid livet och jag vill verkligen skapa, men när man har uppnått min ålder kan det vara svårt att anpassa sig till en värld som är så ny. De flesta av mina vänner är yngre än jag och alla har datorer. Jag avskyr datorer och de skrattar åt mig. Jag har faktiskt upplevt 1800-talet, för när vi var på semester hos släktingar på ett slott i Limousin fanns det varken rinnande vatten eller elektricitet där. För oss barn var det fantastiskt; jag minns hur vi gick upp till våra rum med stearinljus i händerna. Vi var lite rädda när vi gick genom korridorerna och vi berättade historier om varulvar för varandra. Det var charmigt för oss barn, men det var hårt för tjänstefolket som måste hämta vatten i fontänen.

Frihet och kärlek

Den pakt som alltid tas som exempel när man vill tala om friheten i Simones och Jean-Pauls förhållande, kan man ju faktiskt också se som exempel på en inskränkning av friheten! Överenskommelsen innebär ju att de på förhand bestämt att deras kärlek är nödvändig och att andra förhållanden endast är tillfälliga. Det innebär då att Nelson aldrig skulle ha kunnat vara en nödvändig kärlek för Simone, oavsett om det hade utvecklats annorlunda, han skulle ha varit tvungen att finna sig i att vara den tillfälliga, icke nödvändiga.

Jag menar inte att Simone inte ville välja Sartre – det ville hon säkert, även om vi inte kan vara säkra på av vilka skäl – utan det väsentliga är att jag plötsligt såg på pakten på ett helt nytt sätt. Friheten var ju så viktig i Beauvoirs och Sartres liv, och så gör de en överenskommelse som de facto i förväg bestämmer hur de ska se på framtiden! De förnekar ödet men talar om sitt förhållande med varandra som om det vore ödesbestämt. (Marianne till Margareta 13/12)

---

Jag känner mig främmande för den syn på frihet och kärlek som du refererar till. Om kärlek aldrig kan innefatta ett lite längre tidsperspektiv utan att för den skull svära mot frihetens princip blir ju inte bara livslånga kärleksförhållanden utan även barnafödande och föräldraskap en omöjlighet. Som förälder förbinder man sig ju att älska barnet och inte överge det för mycket lång tid framåt, i regel livet ut. Beslutet att skaffa barn är i själva verket bland det modigaste beslut en människa kan fatta, ett språng rakt ut i det okända. Är inte det ett slags frihetshandling? Därtill laddat med ångest, precis som hos Kierkegaard – och Sartre. (Margareta till Marianne 14/12)

---

Jag skulle vilja återkomma till frihetsbegreppet. Pakten mellan Sartre och Beauvoir innebar att de på förhand bestämde vilken typ av känslor som skulle förekomma mellan dem och andra personer; i pakten ligger inbakat att Nelson Algren aldrig kan bli en nödvändig kärlek för Simone eftersom Jean-Paul redan har den rollen. De har sina tillfälliga kärlekar men förnekar dessa att bli betydande, vilket inte bara är en inskränkning i deras egen frihet utan också i de tillfälliga kärlekarnas. (Marianne till Margareta 18/12)

Simone de Beauvoir om barnafödande

Simone de Beau­voir skriver förvisso väldigt nedvärderande om barnafödande; hon listar upp många hemskheter som den kvinnliga biologin för med sig och framställer dem som defekter. Claudine Monteil berättar i Söndagarna med Simone att Beau­voir blev illa berörd när barn diskuterades och att hon ansåg att feminister inte skulle ha barn. (Marianne till Margareta 17/6)

Simone de Beauvoir homosexuell?

Om nu Simone de Beauvoir var så frigjord och feministisk, varför kunde hon inte erkänna sin homosexualitet?

På en liten lapp på skrivbordet har jag antecknat en sida i Bouchardeaus biografi, Simone de Beauvoir. Det rör Simones förhållanden. Bouchardeau tolkar Beauvoirs vägran att tala om sig själv som bisexuell, hennes genans inför allt tal om homosexualitet, inte som att hon förnekar att hon haft fysiska förhållanden med kvinnor (det skriver hon ju själv om). Det hon vägrar, enligt Bouchardeau, är att definieras i en kategori – hon har älskat män och kvinnor, men det är frågan om ett fritt handlande och inte något förutbestämt. En mycket modern tanke!

I en intervju som Alice Schwarzer gjorde 1976 säger Beauvoir att om hon skulle vilja tillägga något till sina memoarer, har det att göra med sexualiteten. Hon säger att hon på ett rakare sätt, utifrån ett tydligare feministiskt perspektiv, skulle berätta om hur hon upplevt sin sexualitet. Tidigare förstod hon inte, säger hon, hur viktig den frågan är, att det inte är en individuell fråga utan en politisk.