Friheten

Apropå skillnaden mellan Sartres och Beauvoirs frihetsbegrepp: I De bästa åren skriver Simone följande:

"Beträffande friheten - sådan som Sartre definierade den: inte en stoisk resignation utan ett aktivt överskridande av det givnas gränser - hävdade jag att människorna inte lever under likvärdiga omständigheter: vilka möjligheter att aktivt överskrida sin situations gränser har en kvinna som är instängd i ett harem? Också den formen av instängdhet kan upplevas på olika sätt, menade Sartre. Det dröjde länge innan jag gav med mig, och när jag väl gjorde det skedde det utan övertygelse. I själva verket hade jag rätt. /.../

Simone betonar betydelsen av den situation man befinner sig i, och som jag uppfattar det är et just det som genomsyrar Det andra könet. /.../ Vad jag förstår gör Sartre inte denna distinktion utan definierar friheten endast utifrån den första, mer abstrakta, aspekten, d.v.s. utan att beakta människors olika förutsättningar.
(Marianne till Margareta 2/12)

Jag ser ingen principiell skillnad mellan Sartres och Simones syn i detta avseende. I Sartres fakticitets-begrepp ryms ju allt sådant som är oss faktiskt givet från början och som vi inte kan ändra på (kön, ras, genetiskt arv, klass, nationalitet, föräldrar etc.). Däremot fick hans filosofiska utläggningar ofta en teoretisk och abstrakt prägel. Simones stora bidrag är, menar jag, hennes analys av det konkreta 'kvinnoskapet' både i social och biologisk mening.
(Margareta till Marianne 3/12)

I Varat och intet beskriver Sartre friheten som absolut. Även om en annan människa försöker att förhindra min frihet, är jag fri att bestämma hur jag ska handla i den situationen. Han skriver också, tror jag, att jag kan välja att vända situationen mot den som inskränker min frihet. Det anser Beauvoir vara idealistiskt. Hon tycker i stället att den typ av frihet Sartre beskriver är något som förutsätter att parterna är jämspelta. Hon anser att Sartres tal om att slaven är lika fri som slavägaren, att den torterade är lika fri som torteraren bara är en tankens frihet - slaven och den torterade är fysiskt helt i händerna på sina plågoandar. Minf rihet bygger på andras frihet och därmed kan också andra inskränka på min frihet, alltså kan man inte tala om någon absolut frihet.
(Marianne till Marareta 18/12)

Hélènes ungdomsår

Visst var det så att din syster hjälpte dig med din första ateljé?

Hon betalade hyran, för jag hade nästan inga pengar. /.../Jag arbetade förresten ett år på ett studentkafé på kvällarna.

I Paris?

Ja, det var där jag föddes och där tillbringade jag hela min ungdom. På kvällarna serverade jag juice och kaffe och så kunde jag arbeta med konst på dagarna. Först ville jag tjäna mitt uppehälle genom att teckna och arbetade under ett år i en ateljé där man gjorde kyrkfönster. Men efter att ha gjort bilder på Maria och små Jesus-barn en hel dag kunde jag inte måla på kvällen. Jag lärde mig skriva maskin också, när jag under två år arbetade som sekreterare i en annan ateljé, och då insåg jag att det var bättre, att det lämnade mitt sinne öppet för min egen målning. Då hade jag en egen ateljé som var väldigt omodern, kall på vintern och het på sommaren, men som var stor. Där skrev jag på maskin på kvällarna, och på dagarna målade jag. Jag skrev ut avhandlingar och annat, och jag skrev till och med ut Äcklet.

(Intervju med Hélène de Beauvoir)

Frihet och existens

I Andras blod anser Jean att man ska respektera allas frihet, men han har samvetskval när han låter andra ta sina egna beslut. När man gör sitt ”fria” val inkräktar man ofta på andras liv genom att många val på något sätt påverkar andras liv. Om Jean erkänner andras frihet, har han då ansvar för att de väljer på ett sådant sätt att de till exempel dödas? Vilket är alltså mitt ansvar i förhållande till andras frihet?
(Marianne till Margareta 1/4)

Vad jag vänder mig mot är en tendens i dag att beskriva välbärgade kvinnors shoppingorgier och totalegoistiska beteenden i andra avseenden som höjden av frigörelse! Något mer tycker jag nog att kvinnor bör kräva, och då menar jag sådant som inflytande över samhällsutvecklingen och de verkligt stora frågorna. Självklart måste skitpatriarkatets fängelse krossas men inte bara på så sätt att kvinnor okritiskt övertar även männens dåliga vanor.
(Margareta till Marianne 17/6)

Just nu har jag gett mig i kast med För en tvetydighetens moral. Det är inte lätt, alls inte lätt. Men intressant – trots att jag inte fullt ut förstår allt. Alltså, jag förstår på något sätt, men jag är inte kapabel att redogöra för vad jag förstår. Förstår du? /…/ Genom hela boken löper tanken om att den princip vi som människor bör följa är att alltid sträva efter friheten, vår egen frihet och andras frihet. Jag avskyr "ändamålet helgar medlen" och där är också Beauvoir väldigt tydlig: människan ska inte vara ett medel utan ett mål. Det finns ingen absolut objektiv sanning, som gör att man kan rättfärdiga allt möjligt för att nå dit, varken något politiskt system eller någon religiös tro. Berättigandet för människans existens ligger i de andra människornas existens.
(Marianne till Margareta 25/11)

Ålderdom

Hur kommer det sig att det förekommer så nedlåtande attityder gentemot gamla människor? Vi blir alla äldre, dag för dag, år för år, och om vi inte dör i förtid blir vi alla gamla. Beauvoir formulerar detta utmärkt i inledningen till Ålderdomen:

”Alla människor är dödliga och det tänker de på. Många av dem blir gamla, men nästan ingen ser i förväg denna förändring i ansiktet. Ingenting borde vara mera väntat än ålderdomen, men ingenting är mera oväntat. När man frågar ungdomar om deras framtid ställer de livets slutpunkt vid senast 60 år, detta gäller särskilt flickorna. /…/ Den vuxne beter sig som om han aldrig skulle bli gammal. /…/ Innan ålderdomen drabbar oss är den något som angår bara andra.”

Apropå åldrande är det anmärkningsvärt hur fort Beauvoir själv börjar känna sig gammal. När hon är ung kastar hon sig ut i livet med en enorm glupskhet, men redan före 40 års ålder tror hon att fysisk kärlek inte längre är möjlig för henne. Hon har svårt att över huvud taget förstå att folk i den åldern har samlag.

Det intressantaste i Ålderdomen är tanken på åldrandet som ett kulturellt fenomen i lika hög grad som ett biologiskt. Det är samhällets syn på människan som avgör hur vi definierar och värderar olika åldrar. En ökad fysisk bräcklighet behöver till exempel inte innebära en ökad psykisk sådan. ”Det finns inte vare sig progression eller regression annat än i förhållande till en målsättning.” Man kan tänka på Det andra könet – där visar Beauvoir hur det har utvecklats strukturer som innebär att kvinnor inte betraktas lika mycket som människor som män. Ålderdomen ställer ungefär samma typ av fråga: Är man en människa när man är gammal? Behandlas gamla som om de har samma rättigheter och behov som andra?

”En människa borde inte nalkas slutet av sitt liv ensam och med tomma händer. Om kultur inte var ett visst mått av kunskap som man en gång inhämtat och sedan glömt, om kultur var något effektivt och levande, om individen genom den hade ett fäste i sin omgivning som tillväxte och förnyades under årens lopp, då skulle han i varje ålder vara en aktiv och nyttig medborgare.”

(Lässammanfattning Ålderdomen)

Moderskap

När Beauvoir skrev Det andra könet trodde hon att socialism skulle medföra jämlikhet, men när hon sedan märkte hur det blev i Sovjet omvärderade hon sin syn på hur jämlikheten skulle uppnås; hon verkade dock ha behållit sin nedvärderande syn på moderskapet. Dilemmat är att mannen är norm, som Simone så riktigt påpekar och ger så många exempel på.

I Rädd för att flyga ställer Erica Jong frågan om varför det är så mycket bättre för en kvinna att leva i ett dåligt äktenskap än i inget alls. Elvis sjunger att en man utan kärlek bara är en halv man men att en kvinna utan kärlek inte är någon alls. Aretha Franklin och andra sjunger om mannen som 'make me feel like a natural woman'.

Tankarna flyger.
(Från Marianne till Margareta och Svante)

Natur - onatur

Sen tror jag inte att du menar att de enda naturliga beteendena vi har är 'att äta, dricka och skita'. Margareta säger att Sartre skrev om något han kallade fakticiteten eller något sådant. Som naturvetare vet man ju att fakticiteten innehåller så mycket mera som faktiskt inte är socialt bestämt. Modern hjärnforskning visar ju t.ex. att altruism och medkänsla är djupt nedärvda egenskaper där vi är utrustade med speciella hjärnceller, 'spegelneuronerna', som gör att vi är byggda för medkänsla och förmåga att avläsa nästans känslor. Godheten är så att säga inbyggd i vår konstruktion.
/.../
Det finns en minimalistisk utilitarism som jag tror är mycket gångbar som moralisk princip.Vi skall handla så att vi minskar och eliminerar det ONÖDIGA lidandet. Det existentiella lidandet kan vi inte göra något åt direkt, vi kan bara minska det genom forskning och förståelse.
(Svante till Marianne 4/1)

Andras blod

I direkt anslutning till frågan om vårt ansvar diskuteras människans frihet.Om man anser att andras frihet ska respekteras, varför får man då samvetskval om man undviker att ingripa när andra tar beslut som inte är bra? Hur mycket ska man acceptera att ens fria val inkräktar på andra människors liv?
(Lässammanfattning Andras blod)

Beauvoir lyckas också skapa spänning och intresse genom att vi aldrig får veta allt på en gång, utan en pusselbit läggs till en annan. Dessutom väcker boken många tankar. Vad anser du om bokens motto: "Varje människa är ansvarig för allt inför alla"? Är inte dessa Dostojevskijs ord lite av en övermänniskotanke? Att avhända sig allt ansvar och ta på sig allt ansvar är väl i grunden ungefär samma sak, nämligen att tillmäta sig själv en oerhört stor betydelse? Nästan som grekernas hybris?
(Marianne till Margareta 31/3)

Jag känner igen andemeningen i denna sats från någon av Sartres böcker, troligen Existentialismen är en humanism. För mig är det ett slags sammanfattning av Jesu budskap i evangelierna. Att varje människa har tt ansvar för sina medmänniskor och att det gäller att i varje lidande människa känna igen Kristus. Jag menar alltså att det är motsatsen till hybris./.../ Och denna formulering kan säkert också användas för mycket fula syften, Bush menar sig ju göra en god gärning med sina krig.
(Margareta till Marianne 1/4)

Men om man, som Dostojevskij skriver, är ansvarig för ALLT inför ALLA, måste det väl krocka med tanken om människans frihet? /.../ Om Jean erkänner andras frihet, har han då ansvar för att de väljer på ett sådant sätt att de till exempel dödas? Vilket är alltså mitt ansvar i förhållande till andras frihet?
(Marianne till Margareta 1/4)